Zara Leghissa
Kommunal Norrbottens ordförande bloggar om möten med människor och det fackliga arbetet. Med medlemmens fokus.
När det fackliga löftet ska värnas samlar vi styrkorna.
Kampviljan är stark. Vi står beredda. Vi skyddar våra värn.
De möter människor i sorg,
De möter människor med psykisk sjukdom.
De möter människor i behov av vård och omsorg.
De värnar våra barn.
De återvinner saker för miljön och säljer till förmånligt pris.
De ser till säkerheten i simbassängen och lär oss simma.
De finns där för oss, genom hela livet.
Det är sista dagarna i oktober innan kollektivavtalen inom kommuner och regioner och Sobona samt svenska kyrkan löper ut.
Tillsammans med sektionsföreträdarna Sara, Malin, Marina, Ida-Maria och Catrin samt Per och Annelie som är aktiva i Kommunals sektionsstyrelse i Boden, ledd av Anna-Karin, sektionsordförande, gör jag arbetsplatsbesök inom Kommunals avtalsområden.
Jag träffar välfärdens hjältar som är yrkesverksamma inom äldreomsorg, psykiatri, LSS, återvinning, fritid, kyrka och barnomsorg.
Isak, som arbetar som kyrkogårdsvaktmästare för svenska kyrkan, tänder ljus på gravarna i helgen för de som inte kan. Förbereder sista vilan för nära och kära vi mist.
Kurt, som arbetar på Återvinningen och säljer möbler, elektronik, datorer, kläder och husgeråd som hans kollegor reparerat och piffat upp.
Rickard och Andreas, som handleder människor med funktionsvariation så de kan leva ett normalt liv.
Mega och Björn, som ger omvårdnad och omsorg till de äldre, så ålderdom och sjukdomar inte blir ett alltför stort hinder för en god livskvalitet.
Emma, som arbetar inom OB barnomsorg och tar hand om barnen när föräldrar arbetar kväll, natt och helg.
Vi samtalar om avtalsrörelsen och de krav som Kommunal har; högre löner, satsningar på yrkesutbildade, sammanhängande semester, lägre veckoarbetstid för nattarbetare, hälsoundersökningar, heltid som norm och mer återhämtning.
Om kraften i att vara många, om viktigheten och värde av medlemskapet och fackliga ombud på arbetsplatsen.
De vittnar om låga löner, otrygga anställningar, arbetstider och arbetsbelastning som gör att de känner sig som urvridna disktrasor utan energi kvar för umgänge till vänner och familj. Utebliven yrkesutveckling och kompetenshöjning. De upplever att deras kunskap inte tillvaratas i den omfattning de önskar. Ensamarbete. Liten möjlighet att kunna påverka sina arbetsvillkor.
Och de berättar hur mycket de älskar sina yrken, deras engagemang och vilja att utveckla de verksamheter de arbetar för.
”I maj nästa år får jag kicken. Då har mina 2 år på beredskapsavtalet gått ut. Till en månadslön på 19 850:-. Jag är 59 år gammal”
”Jag kommer att byta yrke och bransch helt. Inte för att jag inte gillar mitt jobb, jag älskar mitt jobb. Men för att lönen är för låg och jag känner inte att jag utvecklas”
”Här existerar inte heltid som norm. Vi får betala priset med vår hälsa, vi orkar inte jobba heltid. Återhämtningen är så dålig och arbetsbelastningen för hög och nu ska vi mest troligt få börja arbeta varannan helg”
”Vi möter människor i kris. De känner tillit och har stort förtroende för oss men vi behöver verktygen för att kunna möta deras behov. Kompetensutveckling och utbildning i det vi behöver i vår yrkesutövning är så gott som obefintlig. Vi får till svar att det kostar för mycket pengar”
”Även jag som är vikarie behöver friskvård. Mitt arbete är fysiskt tungt och psykiskt påfrestande. Varför ska jag exkluderas? Jag har varit vikarie i 2,5 år nu för samma arbetsgivare fast på olika arbetsplatser”
Kampviljan är stark.
De tar ingen skit.
De är yrkesstolta.
De har valt sina yrken för att de vill göra skillnad och bidra med sin kunskap och kompetens.
De vill inget annat än att få förutsättningar att kunna utöva sin yrkesprofession.
En lön att kunna leva på, inte bara överleva.
En arbetsmiljö som inte orsakar ohälsa, sjukdomar och skador.
Arbetstider som gör att ork finns till umgänge av vänner och familj och fritidsaktiviteter.
Yrkesutveckling för att kunna utföra ett bättre arbete och för att stanna i yrket.
De är samhällsbärarna.
De är Kommunal.
De längtar efter att allt inte ska bli som förr.
De ser fram emot att inte återgå till det normala.
Det är dags för bättre tider.
