Zara Leghissa

Lotsen som följer oss i glädje och i sorg

Kiruna.

Eller Giron, som staden heter på nordsamiska.

Sveriges nordligaste kommun och den största till ytan med arealen 20 551,45 km².

Staden med tre veckors polarnatt vintertid då solen inte går över horisonten och med fem veckors midnattssol under sommaren då solen inte går nedanför horisonten.

Staden med rymdforskning, Abisko nationalpark och ishotellet i Jukkasjärvi.

Staden som ska flyttas.

Gruvsamhället.

Jag beger mig till kyrkogårdsvaktmästarna inom Svenska kyrkans arbetsplats i Kiruna centralort. Där träffar jag Bengt Olofsson, 62 år. Han är en av sju kyrkogårdsvaktmästare som jobbar här. Han arbetat inom yrket sedan år 1988 och trivs bra på jobbet.

De sköter bland annat om gravarna, krematoriet, ansvarar för ljus- och ljudsättning vid bröllop, håller snyggt och städat på kyrkogårdarna, skottar snö, sköter växter och klipper gräs. Att delta vid begravningar är deras främsta arbetsuppgift.

”Vi går med i gravtåget och har till uppgift att fylla igen gravarna. Vi är ofta de första som möter anhöriga till de avlidna och i deras sorg. Vi som har jobbat länge har vår erfarenhet och kunskap som gör att vi kan hantera detta på ett bra sätt. Om den avlidne är en släkting eller nära bekant till någon av oss, går vi in för varandra vid deras begravning. Det svåraste är när jag måste begrava barn och de som begått självmord. Jag jobbar även som ordningsvakt och när jag får begrava ungdomar jag träffat, då är det riktigt tufft” säger Bengt.

 

Det uppstår tystnad medan vi samtalar om sorgen och döden. En tystnad av respekt och vördnad. Bengt berättar vidare.

”Det bästa med jobbet är att det är självständigt. Jag har lång yrkeserfarenhet så arbetsrutiner sitter i ryggmärgen” berättar Bengt. Han tycker att trivseln i arbetet är viktigt. ”Vi har god sammanhållning på vår arbetsplats, vi har jobbat länge ihop och vet nästan vad vi tänker” säger Bengt med glimten i ögat.

Han värdesätter en god arbetsmiljö. De får friskvård i form av gymkort eller möjlighet att simma, motionerar gör de under arbetstid. Bengt träffar sina kollegor och kyrkoherden, som är chef, en gång i veckan. Då planerar de verksamheten och tar upp saker som känns viktiga. Utbildning inom yrket får de.

Svenska kyrkan i Kiruna tar emot ungdomar som jobbar under ferierna. Det tycker Bengt och hans kollegor är värdefullt och värnar om att förutsättningar ges till att fortsätta ta emot de unga och att handleda dem.

Facket då?

Bengt har varit medlem sedan år 1988 då han började som kyrkogårdsvaktmästare. ”Jag blev medlem för att det skulle vara så” berättar han. Vi pratar om händelser, om åtgärder, om utmaningar och om möjligheter. Vi pratar om kollektivavtalet, det fackliga löftet. Om kraften och styrkan av att vara många. Gemenskap. Skratt och allvar. De har inte utsett något arbetsplatsombud ännu. Jag tror inte det kommer att dröja så länge tills de har ett.

 

Bengt har ett budskap att ge:

”Ta vara på varandra och visa medmänsklighet”.

 

När jag lämnar Bengt och hans kollegor för att åka vidare, känner jag mig varm inombords. Berörd. Här finns lugn, professionalism, respekt och omtanke för människor.

 

På sektionsexpeditionen sitter medlemmar som samtalar och dricker kaffe tillsammans med förtroendevalda. De söker stöd och råd från deras fackförening då de har det bekymmersamt på deras arbetsplats. Klockan är långt efter stängningstid. Men det spelar ingen roll. Kommunal i Kiruna är öppna för medlemmarna då de behöver det.

Jag sätter mig på kvällståget för vidare färd genom Norrbotten.

 

Tack Kiruna.

Vi ses snart igen.