Kommunals utredare

Tänd ett ljus för de som farit illa eller dött på eller av sitt arbete – fortsätta kämpa för de levande

I dag den 28 april högtidlighålls den 35:e internationella dagen för att hedra minnet av dem som dör, blir skadade eller sjuka av sitt arbete. Syftet med denna dag är dubbelt, det handlar dels om att minnas de som farit illa eller dött och dels om att förnya åtagandet att förebygga dödsfall, olyckor och arbetsrelaterade sjukdomar. I dagens kris är det oerhört angeläget att påminna oss om just detta. Ingen ska behöva bli sjuk eller dö på grund av sitt arbete.

Minnesdagen sägs ha sin bakgrund i en gruvolycka den 20 juni 1984 i Sudbury, Ontario i Canada där fyra gruvarbetare omkom. I samband med ett möte med FN:s kommission för en hållbar utveckling i New York organiserade Den Fria Fackförenings Internationalen en speciell dag som skulle tillägnas arbetsplatsen ”Day of the Workplace”. Detta ägde rum den 28 april 1996. Den globala fackföreningsdelegationen tände ett minnesljus för att synliggöra och hedra de som dör, blir skadade eller sjuka av sitt arbete på grund av brister i arbetsmiljön. Sedan dess har den internationella arbetstagarrörelsen proklamerat den 28 april till en minnesdag – Workers Memorial Day. Denna dag är formellt erkänd och officiell helgdag i flera länder.

Varför är det då så viktigt med denna minnesdag? Under 2018 miste anhöriga till 46 personer sina nära, nära 9 000 blev sjuka av sitt arbete och nästan 25 000 drabbades av olyckor som ledde till sjukskrivning mellan 1-14 dagar. Det finns också ett mörkertal utanför denna statistik för de som tar sina egna liv på grund av sitt arbete eller de som precis hunnit till sin pension utan att få njuta av den. I Sverige.

En siffra som används för att beräkna de ungefärliga kostnaderna för brister i arbetsmiljö är fyra procent av BNP. Detta skulle i så fall betyda att  brister och dålig arbetsmiljö kostade samhället cirka 200 miljarder kronor år 2019. En smått hysterisk och tråkig siffra som olyckligtvis accepteras av politiker. Det är inte bara i Sverige denna siffra används, EU använder den och den Internationella Arbetar Organisationen ILO använder den.

2020 har präglats av en av de värsta kriserna vi går igenom globalt, Corona. I frontledet står de kvinnliga arbetarna inom hälso- och sjukvårdssektorn som globalt motsvarar mer än 70 procent av arbetskraften inom sektorn enlig ILO. I den svenska frontlinjen jobbar cirka 250 000 kommunalare – undersköterskor och vårdbiträden, varav 85 procent är kvinnor.

Alla dessa kommunalare borde ha rätt till en god arbetsmiljö och tryggheten i vetskapen om att kunna arbeta till pension utan att bli sjuk på grund av arbetets organisering eller på grund av att kroppen tar stryk. Alla dessa kommunalare vill också ha den mänskliga rättigheten att inte bli smittade, sig själv eller sina nära och kära, av de virus som nu sätter global skräck. Många kommunalare som jobbar inom äldreomsorgen får tyvärr inte dessa förutsättningar eftersom politiker anser att det kostar för mycket pengar att garantera dem justa villkor.

En stor del av de anmälningar som kommer in till Arbetsmiljöverket som rör arbetssjukdomar har en bakgrund i organisatoriska och sociala problem på arbetsplatsen. I Corona-krisens spår ökar arbetsbelastningen ytterligare på Kommunals medlemmar som redan i dag har en hög arbetsbelastning. Att samtidigt utföra sitt jobb utan relevant skyddsutrustning och utan att veta om jag blir sjuk eller smittar någon ökar ytterligare trycket på medlemmarna i Kommunal.

Tre av arbetsmiljöarbetets grundpelare handlar om det förebyggande arbetet, tillförandet av tillräckliga resurser samt övervakning av regelverket. Allt detta har på många ställen fallerat. Efter tidigare pandemier borde politikerna lärt sig att göra en riskbedömning för kommande händelser och förberett sig bättre. Ovilligheten att tillföra de nödvändiga resurserna så att kommunalarna inom äldreomsorgen kan jobba med anständiga villkor är märkbar. Och slutligen övervakning och efterlevnad av regelverket. Utan en stor och stark myndighet i form av Arbetsmiljöverkets inspektörer som ser efter de arbetsgivare som inte sköter sig. Utan dessa basala ingredienser riskerar penningrullningen med kostnader för dålig och bristfällig arbetsmiljö att fortsätta.

En ytterligare möjlighet till att skydda arbetstagare där säkerhetsbrister finns hade varit att ge de regionala skyddsombuden ökade möjligheter att stödja och hjälpa arbetstagarna. Men också att stödja och hjälpa de arbetsgivare som vill göra det bästa men kanske inte alltid har tillräckliga kunskaper. Detta sköts dock i sank av att en majoritet i riksdagen nyligen röstade ner förslaget om att ge regionala skyddsombud utökad tillträdesrätt.

Jag hoppas att vi kan lära oss något av den pågående krisen. Det har sagts tidigare och jag säger det igen – ingen ska behöva blir sjuk eller i värsta fall dö på grund av sitt arbete. Det är dags för politiker att ta ansvar. Det är dags att se kommunalare och i synnerhet kvinnor som medarbetare och inte som en produktionskostnad. Det är dags att ge välfärdens arbetare den arbetsmiljö, de arbetsvillkor och den lön de förtjänar.

tisdag 28 april 2020

Av Hans Kotzan

KATEGORIER: Arbetsmiljö, Fackligt arbete, Hälso- och sjukvård, Internationellt, Välfärd

TAGGAR: 28 april, Kommunal, workers Memorial Day