Kommunals utredare

Delar av tesen om ”Somewheres” mot ”Anywheres” haltar betänkligt

I en uppmärksammad text har statsvetaren Katarina Barrling försökt importera den brittiske författaren David Goodharts analys om ett samhälle präglat av motsättningen mellan Anywheres och Somewheres till en svensk kontext. Slutsatsen blir att politiskt fokus måste flyttas från ekonomisk fördelning till kulturell återställning. Men den empiriska grunden för modellen är tunn.

Fortsätt läsa

I tidsskriften Kvartal skriver statsvetaren Katarina Barrling om en förbisedd politisk konfliktlinje ”som kan förklara mycket av de invandringskritiska partiernas framväxt, EU:s splittring och svenska politikers vilsenhet.” Konflikten står mellan Somewheres och Anywheres – någonstansare och varsomhelstare – en modell Barrling hämtar från den brittiske författaren David Goodharts bok The Road to Somewhere: The Populist Revolt and the Future of Politics (2017). Enligt Goodhart präglas Somewheres av en identitet med stark koppling till tradition, nation och familj, medan Anywheres värdesätter internationalism, globalisering och förändring.

Goodhart menar att Anywheres länge dominerat det politiska samtalet och drivit utvecklingen i en multikulturell riktning, men att Somewheres – som utgör en majoritet av befolkningen – nu tydligt sätter stopp. Resultatet syns i Brexit, Trump och högerpopulisters framgångar världen över.

Enligt Goodhart har ett överdrivet fokus på ekonomiska vänster-höger-frågor gjort att politiken missat denna växande klyfta. I globaliseringens spår grundas missnöjet hos många Somewheres främst i en känsla av förlorad hemhörighet, inte i försämrad ekonomisk ställning. I Barrlings text överförs Goodharts argumentation rakt av till Sverige, hon skriver: ”Även om det finns ekonomiska skillnader mellan Anywheres och Somewheres, rör konflikten alltså något mer existentiellt, grundläggande känslor av hemhörighet. Det är därför inte konstigt att svenska partier – upptagna av ekonomi som de länge kunnat vara – haft svårt att hantera denna dimension.”

Slutsatsen som det bäddas för blir ungefär: mindre fokus på ekonomisk fördelningspolitik, mer fokus på kulturfrågor.

Kruxet är att empirin bakom Goodharts uppdelning är tunn. Han har hittills undvikit alla förfrågningar om hur han definierat sina grupper i enkätanalysen. Så länge det är omöjligt att testa Goodharts tes bör man undvika att vind för våg sprida hans resultat som fakta. Att politiska partier har fokuserat för mycket på ekonomiska vänster-höger-frågor saknar också grund. Den empiriskt mycket mer rigorösa The New Politics of Class (2017) av Evans och Tilley kommer exempelvis till den precis motsatta slutsatsen. Deras genomgång av flera decennier av data på individuella attityder och politiska partiers ideologiska positionering i Storbritannien visar att klassröstningen minskat eftersom etablerade partier slutat bejaka konflikten mellan vänster och höger i den ekonomiska politiken. SOM-institutet har visat ett liknande mönster i Sverige, där väljare upplever att den politiska skillnaden mellan Socialdemokraterna och Moderaterna blivit allt mindre längs vänster-höger-skalan över tid (se ex. Svenska väljare (2016), s. 209).

Bristfällig ekonomisk politik verkar istället vara en grundläggande orsak till mer Somewhere-orienterade attityder. En ny studie av forskare från universiteten i Harvard och Princeton visade att vita lågutbildade män idag har en självskattad social status som är klart lägre jämfört med för 30 år sedan, framförallt till följd av försämrad anställningstrygghet och större oro för arbetslöshet. Denna upplevda försämring ligger sedan till grund för mycket av motståndet mot invandring och globalisering. Forskarna menar därför att det viktigaste svaret på det växande missnöjet är att skapa en arbetsmarknad med bättre arbetsvillkor där alla känner sig delaktiga och trygga.

Källa: Gidron, N. & Hall, P. (2017) ”The politics of social status: economic and cultural roots of the populist right”, The British Journal of Sociology, 68: 74

Sammantaget kan Goodhart och Barrlings föreslagna mönster fortfarande stämma (utan möjlighet att testa är det svårt att säga), men det är i så fall inte till följd av ett överdrivet politiskt fokus på ekonomiska frågor. Tvärtom tyder mycket på att de frågor som definierar Anywheres och Somewheres kommit i fokus delvis på grund av en avsaknad av ekonomipolitisk konflikt.

Det forskningsgrundade svaret på högerextremismens framfart bör därför inte vara ett ensidigt fokus på kulturell återställning (Goodhart ägnar ett helt kapitel åt att beklaga sig över den förlorade manliga breadwinner-modellen och förorda en mer könstraditionell arbetsdelning), utan främst på att genom en aktiv fördelningspolitik se till att ekonomisk utveckling och trygga arbeten kommer hela folket till del.