Kommunals utredare

Är mens verkligen en facklig fråga?

Mensfrågan hanteras ofta som perifer och lite obekväm, även i en i grunden feministisk kontext. Men inom arbetarrörelsen har något hänt på sistone och mens har från flera håll erkänts ha en plats i den fackliga kampen.

Fortsätt läsa

Jag minns att jag skrattade första gången mamma berättade hur hon använt toapapper och avrivna tygbitar som mensskydd under tiden som småbarnsförälder. Sen blev jag student och använde mammas historia som inspiration för att själv improvisera mensskydd. När privatekonomin är åtstramad får man helt enkelt göra sina prioriteringar och då hamnar självklart saker som mat och, som i mammas fall, blöjor och andra nödvändiga barnartiklar högre upp på listan. För mig gjorde det inte så mycket. Jag kunde hålla koll på min hygien ändå, tack vare ett socialt system där jag inte står helt utarmad vid minsta lilla ekonomiska rubbning.

Mensen är ju en av de mest naturliga kroppsfunktionerna hos personer med livmoder. Själva blödandet är ett sundhetstecken. Men precis som med tänderna krävs omsorg och vård för att mensen inte ska leda till sjukdom och ohälsa. Hade exempelvis jag eller min mamma inte haft tillgång till toaletter, vatten, kläder och ett rent hem hade vi med all säkerhet dragit på oss diverse infektioner när vi inte hade råd med mensskydd, i värsta fall så svåra infektioner att vi inte överlevt dem. Och det är här frågan om mens blir en socioekonomisk och därmed även facklig fråga.

Vi som jobbar inom arbetarrörelsen vet mycket väl att ekonomisk trygghet inte är givet för alla. Med analysen ovan kan vi alltså konstatera att det finns en förhöjd infektions- och sjukdomsrisk bland menstruerande personer i ekonomiskt utsatta förhållanden i Sverige och resten av världen. Och det är oacceptabelt att människor insjuknar eller dör på grund av ekonomisk orättvisa.

Men även för den menstruerande personen med god ekonomi utgör tystnaden och okunskapen kring mens ett hot mot den ekonomiska självständigheten och anställningstryggheten. Det finns numera ett flertal etablerade diagnoser som bekräftar att sjukdomstillstånd i samband med mensen är vanligt förekommande. Många, inklusive jag själv, mår så dåligt i samband med mensen att vi vissa dagar inte kan ta oss upp ur sängen. Att stanna hemma på grund av menssmärta är inte helt socialt accepterat och många gånger kallar vi det ”migrän” eller ”magsjuka” för att inte bli ifrågasatta gällande vår frånvaro. Att behöva vara borta minst en dag i månaden ser generellt sett inte bra ut ur en arbetsgivares perspektiv, vilket självklart gör att vi oroar oss för vår anställningstrygghet. Utöver oron över vår anställning innebär dagen/dagarna med menssmärta en månadsvis återkommande karensdag, och i längden alltså en återkommande inkomstförlust.  Att tabun kring mens är ett hinder för att uppnå jämställda löner och jämställda arbetsvillkor är ett faktum.

”Ja, mens är en facklig fråga”, konstaterar fyra fackförbundsordförande, däribland Kommunals Tobias Baudin, i en debattartikel i Dagens Arena och jag vet att vi är många som drar en lättnadens suck. Med det uttalandet gör de undertecknade just det fackföreningsrörelsen är bäst på – värnar om allas lika värde på arbetsplatsen – för att inte tala om upprätthållandet av grundläggande mänskliga rättigheter och internationell solidaritet.