Kommunals utredare

Det är undervärderingen av kvinnors arbete som är problemet, låga livslöner är ett av flera symptom

Akademikernas centralorganisation SACO har nyligen presenterat beräkningar av teoretiska livslöner för olika utbildningar och drar slutsatsen att vissa utbildningar inte lönar sig tillräckligt mycket. Två yrken som lyfts fram som särskilt missgynnade är grundskolelärare och socionomer, vilka i genomsnitt sägs ha en lägre livsinkomst än gymnasieutbildade.

SACOs avsikt är väl att lyfta utbildningspremien som det viktigaste att hantera för svensk lönebildning i dag. Men dessvärre är det att göra det alldeles för enkelt för sig. I praktiken har relativa lönelägen formats – och fortsätter att formas – av subtila underliggande mekanismer som hela tiden återskapar ojämställdhet mellan kvinnor och män. Vi ser tydligt i lönestatistiken att kvinnodominerade yrken med ungefär samma kvalifikationskrav som i mansdominerade så gott som alltid är lägre avlönade. Denna lönemässiga så kallade värdediskriminering fungerar så att arbeten som i huvudsak innehas av kvinnor värderas – och betalas – lägre än arbeten med liknande kvalifikationskrav som i huvudsak innehas av män. Alltså, ju större andel kvinnor i ett yrke/arbetsmarknadssektor desto lägre lön.

Den könsbundna värdediskrimineringen slår hårt mot kvinnodominerade yrken. Det gäller både för gymnasieutbildade och för akademiker. I kommunsektorn finns många yrken – grundskolelärare, socionomer, undersköterskor, barnskötare med flera – som är starkt kvinnodominerade. Man kan alltså dra slutsatsen att lägre livslöner för kommunalt anställda i kvinnodominerade yrken är ett symptom på värdediskrimineringen. Här har kommunsektorn ett rejält problem. Min uppfattning är att för att varaktigt lösa problemet med lönediskriminering av kvinnor som grupp så måste värdediskrimineringen som fenomen först erkännas och sedan vädras ut.

Det finns också en del invändningar i sak mot de jämförelser som SACO presenterar. Det saknas viktiga problematiseringar som dels har att göra med de olika individuella ekonomiska värden och friheter som en utbildning skapar, dels rörande det aktiva valet som SACO gjort att presentera jämförelser mellan olika akademikeryrken och alla gymnasieutbildades genomsnittliga livsinkomster.

När det gäller kommunsektorn, som jag känner till bäst, vill jag påstå att till varje yrkestillhörighet kan kopplas vissa grundläggande förutsättningar vad gäller både anställningsvillkor och fysisk/psykisk arbetsmiljö. Jämförelsevis är framförallt den fysiska arbetsmiljön oftast ett betydligt större bekymmer för den gymnasieutbildade. Vilken premie är detta värt? När det gäller anställningsvillkoren är det också tydligt i statistiken att gymnasieutbildade har en betydligt mindre chans än gymnasieutbildade att få såväl heltidsanställning, fast anställning som högre lön. Detta påverkar självklart den faktiska livslönen mer negativt för gymnasieutbildade eftersom varje inkomstförlust betyder mer på marginalen för dessa.

Om vi tar några exempel från kommunal sektor så uppger SACO att livsinkomsten efter skatt för en heltidsarbetande grundskolelärare är 15,2 miljoner kr och för socionomen 16,1 miljoner kr. Min egen något förenklade beräkning av teoretisk livslön 20 – 65 år (före skatt) för heltidsarbetande undersköterskor landar på cirka 83 procent av grundskolelärarens. För barnskötaren i förskolan ger motsvarande beräkning cirka 81 procent av grundskolelärarens. I ett sektorsperspektiv kan därför slutsatsen dras att utbildningspremien är betydande för både socionomer och grundskolelärare. Men sektorn är som sagt felavlönad över lag och det beror på den värdediskriminering som kommunerna och landstingen systematiskt tillämpar.

SACO tar inte heller i sina beräkningar hänsyn till förhållandet att det är betydligt svårare att få heltidstjänster för gymnasieutbildade än för akademiker. Om vi räknar på effekten av att den faktiska genomsnittliga arbetstiden i procent av heltid över hela arbetslivet sjunker livslöneinkomsten relativt mer för undersköterskor och barnskötare i förskolan än för grundskolelärare och socionomer. Akademikern i kommunsektorn kan alltså räkna in en betydligt större ekonomisk frihet, både i nivå och på marginalen, än den gymnasieutbildade tack vare mer trygga anställningar.

Resonemanget om livslöner innehåller sammanfattningsvis en del fallgropar. Det utbredda deltidsarbetet i arbetaryrken drar isär de faktiska livslönerna mellan gymnasieutbildade och akademiker mer än vad SACOs siffror visar. Om vi lägger till skevheterna i lönesättningen mellan mans- och kvinnodominerade sektorer är det uppenbart fel att ställa livslöner för olika akademikeryrken mot ett genomsnitt för de gymnasieutbildade. Ett mer fruktbart sätt att på sikt hantera de relativt låga lönerna överlag i exempelvis kommunal sektor vore att berörda SACO- och TCO-förbunden i större utsträckning än i dag ansluter sig till Kommunals arbete att skapa opinion för att komma åt den strukturella värdediskrimineringen på svensk arbetsmarknad.

fredag 21 oktober 2016

Av Peder Unander

KATEGORIER: Arbetsmarknad, Arbetsmarknadens parter, Arbetsmiljö, Jämställdhet, Löner, Välfärd