Kommunals utredare
Fakta, analyser och kommentarer
Fakta, analyser och kommentarer
Så har då den årliga budgetpropositionen överlämnats till riksdagen av regeringen. Det är bra att låginkomsttagare och kvinnor tjänar mest på den röd-gröna budgeten de närmaste åren. Det är också bra att regeringen satsar på kompetensförsörjningen i äldreomsorgen och vården.
Men hur står det egentligen till med regeringens politiska ambitioner kring välfärdstjänsternas utveckling på längre sikt än de närmaste åren? För frågan är akut. I exempelvis Demoskops senaste förtroendemätning för äldreomsorgen uppger bara en av fem tillfrågade att de har stort eller ganska stort förtroende för kvaliteten på den lokala äldreomsorgen.
Det är både önskvärt och rimligt att medborgarna, de anställda och framförallt alla de hundratusentals som ganska snart behöver lockas till att arbeta i välfärdsyrken får veta vad som komma skall. För, handen på hjärtat, offentligt finansierad välfärd står inför väldiga utmaningar framöver:
Den i många stycken anorektiska offentliga sektorn har gradvis skapats av en tämligen oreflekterad besparingsiver och en i det närmaste patologisk politisk fixering kring skattesänkningar – främst då från borgerligt håll. Givetvis har kommunpolitikerna huvudansvaret för kvaliteten på välfärdstjänsterna. De äger också finansieringsinstrumentet, nämligen rätten att beskatta. Men även regeringen har en viktig roll att spela när det gäller att lösa utmaningarna för kommunsektorn. Deras främsta instrument är vilken nivå och vilka former man väljer för statsbidragen till kommunal verksamhet.
Enligt budgetpropositionen kommer statsbidragens andel av kommunsektorns inkomster år 2020 att vara lägre än 2014. Statsbidragen, generella plus riktade, är uppenbarligen alldeles för snålt tilltagna de kommande åren. Det kan tolkas som att ambitionen från regeringen att medverka till att lösa utmaningarna för offentligt finansierade välfärdstjänster har skruvats ned.
Källa: Budgetpropositionen 2016 och 2017
Enligt regeringen kommer kommunsektorns ekonomi att försämras de kommande åren. Det är uppseendeväckande att de summerade resultaten 2016 – 2019 enligt den nya beräkningen blir hela 7 miljarder lägre än motsvarande beräkning för ett år sedan. Detta trots att kommunerna kompenserats mer än förväntat 2016, bland annat för ökat flyktingmottagande.
Källa: Budgetpropositionen 2016 och 2017
Slutsatserna av detta är att det för medborgarna och välfärdsarbetarnas skull hade behövts en mycket tydlig markering i budgetpropositionen om en ambitionshöjning även för 2018 och senare. Det krävs en långsiktig plan för att åtgärda upplevda och faktiska brister inom omsorg, vård och skola, både vad gäller möjligheterna att få omvårdnad/utbildning av god kvalitet och att kraftfullt förbättra anställningsvillkoren. Regeringen, såväl som kommunpolitiken, måste börja planera för att kostnaderna för välfärdstjänster ska kunna stiga snabbare än vad som kan förklaras av den demografiska utvecklingen. Ett annat viktigt medskick är att kommunsektorns behöver stabila planeringsförutsättningar. I dagsläget är en alldeles för stor andel, 40-50 procent, av statsbidragen riktade. Sverige är rikare än någonsin, vi har råd med en värdig välfärd, nu krävs skärpning både av regeringen och av kommunpolitiken.