Kommunals utredare
Fakta, analyser och kommentarer
Anställningstrygghet minst lika viktigt som meddelarfrihet
Idag föreslår regeringen ett stärkt meddelarskydd för privatanställda i vård, skola och omsorg. Det är på tiden. Att privatanställda på samma sätt som offentligt anställda ska kunna tala med media och göra allmänheten uppmärksam på missförhållanden är en viktig och grundläggande demokratisk ordning. Är verksamheten skattefinansierad förpliktigar det till insyn – oavsett driftsform.
Att Vårdföretagarna och Almega börjar veva om att förslaget riskerar att röja ”affärshemligheter” och att det kan innebära konkurrensnackdelar, visar hur vinstdrift i välfärden snedvrider syftet med verksamheterna. Det är allmänhetens intresse som ska gå först, inte företagens. Och hur ”konkurrensneutralt” är det att offentligt anställda har meddelarskydd men inte privatanställda?
Men det är inte bara meddelarskyddet som avgör möjligheten till insyn. Minst lika viktig är anställningstryggheten.
Arbetslivet på såväl arbetsmarknaden i stort som inom välfärden blir alltmer otryggt. Tidsbegränsade anställningar, egenanställningar, egenföretagande och bemanningsanställningar blir allt vanligare. Var fjärde arbetare inom kommun och landsting är idag tidsbegränsat anställd. Inom vård och omsorg var 147 700 personer tidsbegränsat anställda 2015, en ökning med 26 000 personer sedan 2009 (motsvarande två procentenheter).
Kommunals rapport Flexibilitetens pris visar hur särskilt privat driven vård och omsorg drar upp genomsnittet för tidsbegränsat anställda. 2015 var det sex procentenheter fler tidsbegränsat anställda inom privat vård och omsorg jämfört med offentlig.
Det är också ett sätt att skydda ”affärshemligheter”. Anställda som arbetar på tidsbegränsade kontrakt vågar ofta inte uttrycka kritik eller framföra synpunkter på verksamheten. Om du uppfattas som obekväm, riskerar du att inte få några fler pass eller få kontraktet förlängt. Detta framgick tydligt i Kommunals senaste rapport Status: Prekär där slumpmässigt utvalda medlemmar som arbetar på tidsbegränsade kontrakt djupintervjuades om sin anställningsform.
En av dem var Lisa*, som arbetar tidsbegränsat som barnskötare per timme. Hennes arbetsgivare hade varvat provanställning med allmän visstid och sedan provanställt henne igen. När hon uttryckt frustration på sin Facebook över att hon inte fick den utlovade tillsvidareanställningen blev hon uppkallad till chefen, som skällde ut henne med hänvisning till att ”föräldrarna kunde se hennes status och kritisera förskolan”. Skulle hon vara kvar, fick hon hålla igen.
Ett annat exempel är undersköterskan Yvonne*, som beskriver det som att ”Om du inte har fast, förväntas du inte ha någon åsikt”. Akram*, behandlingsassistent, berättar att när han tog upp kritik på sin arbetsplats ”var det som att det var jag som gjorde felet”.
Personalintensiv gruppdynamisk verksamhet som vård, skola och omsorg kräver en öppen dialog på arbetsplatsen. Det behöver inte handla om något så gravt som Caremas blöjskandal. Det kan vara något så enkelt som att låta föräldrar veta under vilka villkor deras barns omhändertagare arbetar under.
Då kan de anställda inte ha anställningen mot strupen. Det sprider tystnadskultur och rädsla som är skadlig för samtliga anställda och hämmar verksamhetens utveckling. Därför borde regeringen gå vidare och realisera Kommunals förslag för att säkra anställningstryggheten:
- Minst 90 procent tillsvidareanställda inom alla yrkeskategorier i offentligt finansierad verksamhet.
- Rätten till tillsvidareanställning ska regleras av hur länge en person arbetat för en viss huvudman, istället för en viss utförare.
- Inför krav på personalövertagande med minst bibehållna villkor vid ägarbyte.
För att fullt ut säkra kvalitet och demokratisk insyn inom offentligt finansierad verksamhet räcker det inte med meddelarskydd. Tillsvidareanställning på heltid måste också vara norm – oavsett driftsform.
*Lisa, Yvonne och Akram heter egentligen något annat.
Utredningsenheten
