Kommunals utredare

Fakta, analyser och kommentarer

Kommunalare är ”drabbade”

För ett antal år sedan skrev Jan Guillou att han fick utbrott på alla rubriker på olika grupper, eller personer, som var drabbade. Men ibland kan jag inte hitta ett bättre uttryck än att någon är drabbad. När jag läser igenom boken, Reinfeldtkoden,  med kommunalglasögon, så blir det så tydligt att Kommunals medlemskår så tydligt fått känna av den politik som förts sedan 2006. Man kan faktiskt säga att kommunalarna är ”drabbade” fyrdubbelt.

Boken Reinfledtkoden är författad av Daniel Suhonen, Stefan Carlén och Christer Persson  och är en kartläggning av de politiska beslut som tagits efter 2006. Det jag gillar med boken är det strukturerade angreppssätt som författarna tagit med att utgå från svenska modellen. Det finns naturligtvis olika förklaringar till vad svenska modellen är, men det är superbra tycker jag att författarna har gjort en tydlig definition som gäller utifrån deras synsätt.

Om man börjar med kapitlet ”konsten att försvaga löntagarna”. Här handlar det ju mycket om den förhöjda avgiften till A-kassan som genomfördes efter 2006 och som ledde till det var LO-förbunden som tappade mest medlemmar och försvagades vi som löntagargrupp. Det är unikt med Sverige att vi har välorganiserade tjänstemän och akademiker och det är bra. Men resultatet idag är att tjänstemän och akademiker har en högre organisationsgrad än arbetare, arbetare som borde ha allra störst nytta av facket är alltså inte i lika hög utsträckning med. Det innebär naturligtvis en försvagning av arbetare som grupp i samhället.

Anda kapitelet handlar om ”konsten att rasera trygghetssystemen”. Återigen känns det som här har Kommunals medlemar fått dra tyngsta lasset, för att det är en grupp med mycket höga sjukskrivningstal. Från Kommunals rapport, Kedjan som brast , undersökte vi vad som hände med de medlemmar som utförsäkrats. Bara 10 procent återvände till arbete medan 57 procent återvände till sjukförsäkringen. Och ekonomiskt var tappet enormt, 27 procent förlorade över 2500 kronor i månaden och 36 procent över 5 000 kronor i månaden.

Tredje kapitlet handlar om ”konsten att privatisera den gemensamma välfärden” och oavsett vad man tycker så har det för många av Kommunals medlemmar varit en turbulent tid med byte av arbetsgivare och osäkerhet om vad som ska hända. Men också med förhoppningar om att kunna påverka och utvecklas i jobbet, ”alla” sa ju att det skulle bli så mycket bättre. Idag kan vi se tillbaka och recensera vad som hänt och faktiskt bli rätt besvikna på hur arbetsmarknaden utvecklats för kommunals medlemmar, inte minst för de som övergick till privata arbetsgivare.

Boken avslutas med kapitlet om ”konsten att undergräva välfärdens finansiering” och här känner jag den största oron över vad som hänt. Kommunal visade i sin rapport ”Välj välfärden vi har råd” att det är möjligt att klara en gemensamt finansierad välfärd om vi gör det valet och framförallt att det är inte demografin, att fler blir äldre, som kommer att rasera välfärden. Här gör författarna en mycket värdefull genomgång som många borde läsa och ha med sig.

Jag har nog en mer ”gråmulen” beskrivning av världen och än författarnas ibland lite ”svart-vita” bild. Men det som boken lyfter om finansieringen av välfärd är avgörande. Min förhoppning är nu att vi kommer att se politiker i valrörelsen som kommer att stå upp för en gemensamt finansierad välfärd och säga ”Välj välfärden – vi har råd”!