Kommunals utredare
Fakta, analyser och kommentarer
Överenskommelsen mellan Byggnads och Sveriges Byggindustrier – en tänkbar modell för all upphandling?
När man säger att man jobbar med offentlig upphandling får man omedelbart frågan om ett krav som en myndighet ställt är ”lagligt” eller inte. Det finns en stor osäkerhet och mycket missförstånd kring detta som behöver redas ut. Ett sådant missförstånd, som Kommunal och SEKO uppmärksammat, och som leder till mycket allvarliga konsekvenser gäller personalövertagande i kollektivtrafiken. Jag bloggade om det härom veckan.
Jag lutar mer och mer åt att det behövs en handbok över sociala och miljömässiga standardkrav, vilka bedömts förenliga med upphandlingsregelverket och som beskriver i vilka situationer som olika krav kan/är lämpliga att ställas. De försök som hittills har gjorts i detta avseende, av t.ex. Konkurrensverket, är inte tillräckligt konkret för att fungera som praktiskt stöd och ger heller inte hela bilden.
Ur detta perspektiv är gårdagens överenskommelse mellan Sveriges Byggindustrier och Svenska Byggnadsarbetarförbundet om huvudentreprenörsansvar mycket intressant.
Överenskommelsen innebär att det skrivs in i kollektivavtalet att huvudentreprenören på ett bygge ska ha en lista på alla anlitade underleverantörer (inkl. underleverantörers underleverantörer), och att facket ska kunna begära ut listan och få den inom fyra dagar. Om en underleverantör inte har kollektivavtal, förhandlingsvägrar eller det saknas underlag för att bedöma om en arbetstagare har fått korrekt lön kan facket begära att tvisten med underleverantören ska bli föremål för överläggningar och utredning med huvudentreprenören. Om det inte går att lösa tvisten kan den prövas i en särskild nämnd som kan besluta om att ersättning ska betalas ut från en särskild fond som finansieras av de företag som är anslutna i Sveriges Byggindustrier.
Allt detta är givetvis mycket bra. Det finns vissa frågetecken och det återstår viktiga detaljer att mejsla ut men spontant är det givetvis helt rimligt att det skapas en ordning där man vet vem som gör vad och hur konflikter som uppstår ska lösas. Även om överenskommelsen är en kompromiss som inte löser alla problem tror jag också att man kan förvänta sig att många andra fackförbund kommer hänga på för att få till liknande lösningar i sina avtal. Bilden av att behoven på arbetsmarknaden är stora stärks av att Svenskt Näringsliv i sin kommentar igår gjorde sitt yttersta för att hävda motsatsen:
– Det man kan säga är att det inte behövs för många andra än för Byggnads.
Jag läser detta e contrario (motsatsvis på juridiska) och drar slutsatsen att Svenskt Näringsliv är rädda för spridning till andra branscher.
Detta om detta. Det jag verkligen går igång på är vad det kan få för upphandlingsrättsliga följder. En upphandlande myndighet har idag möjlighet att kräva att en anbudsgivare redovisar vilka underleverantörer som man avser använda. Eftersom myndigheten inte har en avtalsrelation med underleverantören kan dock inte myndigheten ställa direkta krav på denna. Myndigheten är i praktiken anvisad till olika huvudentreprenörsansvarslösningar.
BI:s och Byggnads överenskommelse skulle kunna vara en intressant standardmodell för myndigheter att utgå ifrån i detta avseende. Både underleverantörslistan och nämnd-fond-lösningen har stora poänger. Genom att kräva huvudentreprenörsansvar enligt denna modell får myndigheten i praktiken en försäkring mot oseriösa aktörer, och kan vara mer säker på att de arbetstagare som utför offentligt finansierade tjänster inte utnyttjas. De svenska fackförbunden får också en naturlig roll, i att på eget initiativ följa upp hur de företag som verkar i Sverige efterlever lagar och regler. Modellen leder heller inte till att seriösa utländska företag utestängs eller att de ges orimliga förutsättningar för att delta i en upphandling. Det verkar således ganska smart.
Utredningsenheten
