Kommunals utredare

Det sovande folket

Oavsett var du går träffar man på sovande människor. Närmare hälften av resenärerna i tunnelbanan (varierar över dygnet), i stolarna på varuhus, på parksoffor och i bilar sover. De som inte tar en tupplur på de fullpackade tågen håller på med telefonen. Ett fåtal studerar sin omgivning eller läser en bok.

Sovande studenter i Tokyos tunnelbana hösten 2012.

Copyright Humans of Tokyo.

Anledningar till allt sovande är många. En är de långa pendlingsavstånden. Arbetsmarknadsregionerna är stora. Enligt OECD  är den genomsnittliga japanska pendlingstiden drygt 50 timmar för män och över 25 timmar för kvinnor per vecka. Det är mer än dubbelt så lång tid som i Sverige. Samma studie visar också att män med barn pendlar längre sträckor än män utan barn. Den motsatta situationen gäller bland kvinnor.

Pendlare på Shinagawa stationen i Tokyo hösten 2013.

Copyright Humans of Tokyo.

En annan anledning till allt sovande är långa och många arbetsdagar. Sex dagsvecka är fortfarande vanligt inom många yrken och branscher. Men i genomsnitt per år arbetar japanerna inte mer än genomsnittet bland OECD-länderna.

Figur 1. Antalet genomsnittligt arbetade timmar under år 2012.

Källa: OECD- ISSN 2075-2342 – © OECD 2013.

Den lagstadgade semestern börjar från 10 dagar som heltidsarbetande nyanställda (se paragraf 39). Därefter får den anställde en ytterligare betald semesterdag för varje anställningsår upp till en maxnivå på 20 semesterdagar per år. Byter du arbetsgivare börjar du om från tio semesterdagar.

Japan är inte längre livsanställningarnas land. Den allt större gruppen tillfälligt anställda når troligtvis aldrig upp till 20 betalda semesterdagar per år. Numera har ungefär 20 procent av arbetskraften en tillfällig anställning, i Sverige är det ungefär 15 procent. Givetvis är skillnaderna stora mellan olika branscher och kvinnor har oftare en tillfällig anställning än män. Bland kvinnor har cirka 35 procenten tillfällig anställning i Japan och närmare 20 procent i Sverige.

En längtan efter balans mellan arbete och fritid

Efter 1,5 år i Japan är jag nu tillbaka på Kommunals utredningsenhet. Tiden har gått fort. Det var en stor omställning för hela familjen. Där fick vi möjlighet att pröva på ett nytt språk, en annan kultur och ett annat sätt att leva.

En stor skillnad mellan Japan och Sverige är fördelningen mellan arbete och fritid. I Japan utför män mycket mer betalt arbete än kvinnor (OECD:s sekretariats uppskattningar utifrån nationella tidsundersökningar, Sverige 2000-2001 och Japan 2006).  Mannen är på jobbet tre timmar mer per dag än kvinnan. Samtidigt spenderar kvinnorna fyra timmar mer på obetalt arbete än männen. I Sverige är skillnaden ungefär en timme mellan kvinnors och mäns betalda och obetalt arbete.

Ingen jämställdhet i sikte.

Den historiska uppdelningen av kvinnliga och manliga ansvarsområden har bitit sig fast i det japanska samhället. Fortfarande gäller normen att mannen ska vara på jobbet och kvinnan i hemmet. Han ska tjäna pengar. Hon ska vårda barnen och de äldre anhöriga. Den starka rollfördelningen är en kvarleva från medeltiden. Under Edo-perioden (cirka 1603 -1867) poängterades vikten av goda fruar ”good wifes”.

Mamma och barn på promenad i Tokyo hösten 2013.

Copyright Humans of Tokyo.

Den efterföljande Meiji-perioden (1868-1912) utökade begreppet till att omfatta både den goda frun och den kloka modern, ”good wifes and wise mothers”. Barnens framgång eller misslyckande i skolan är fortfarande mycket en fråga för kvinnan. Japan har troligtvis en av världens mest högutbildade hemmafruar. EU-minister Birgitta Ohlsson skriva en debattartikel i DN att ”Välutbildade hemmafruar väldig välfärdsförlust för EU (i mitt fall Japan) ”. Det är även ett faktum i Japan, men mycket lite händer. Vissa kvinnor återvänder till arbetsmarknaden efter småbarnsåren – på deltid med sämre lön och sämre anställningsförmåner än sina heltidsarbetande kollegor.

Min egen personliga resa

Retoriktrappan säger att på det första trappsteget handlar det om kunskapsmål — att kunna något. Det andra handlar om attitydmål – att tycka något. Det tredje och sista steget handlar om beteendemål – att göra något. Under min tid i Japan fokuserade jag mycket på kunskap. Jag vill lära mig att kommunicera. Jag vill förstå hur olika saker hängde ihop. Varför då? var min vanligaste fråga till mina japanska lärare, som ofta slet sitt hår. I nästa steg började jag ifrågasätta sakernas tillstånd. Vad var det som var bra respektive dåligt med systemet. När jag kom till det tredje steget ”att göra” kände jag vanmakt och gav upp.

I förra veckan skrev TCO om kvinnornas situation i Japan,. De beskriver uppgivenheten på ett annat sätt. Trots omfattande informationsinsatser och diskussioner landar den japanska centralorganisationen (RENGO) slutligen i att stätta sitt hopp till en beteendeförändring bland de yngre männen. Men när kulturen på arbetsplatserna bestraffar dem som är föräldralediga. Varför ska de unga männen fungera som kamikazepiloter? Hur kan det vara rimligt?

Väl hemma i Sverige är jag glad över den offentliga diskussionen kring facklig feminism  och fittstimmets vara eller icke vara. Det är ingen tyst introvert diskussion som sker bakom lykta dörrar. LO:s välfärdsutredare Joa Bergold, visar på att facket har både kunskap, vilja och förmåga att agera i den offentliga debatten. Ett feministiskt perspektiv var något jag saknade i Japan. Där ligger kampen för större möjligheter att förena arbete och fritid i dvala.