Kommunals utredare

En krackelerande jämställdhetsdröm

Håller drömmen om den nordiska familjepolitiken på att krackelera? Det var en av frågorna på ett seminarium i Berlin häromveckan anordnat av Fredrich Ebert Stiftung. Seminariet utgick från den nya rapporten Sweden’s Family Policy under Change: Past, Present, Future skriven av forskarna Ann-Zofie Duvander och Tommy Ferrarini.  Jag var inbjuden för att kommentera.

Rapporten visar hur svensk familjepolitik har förändrats efter 2006. I och med nya borgerliga regeringen bröts det fyrtioåriga huvudfokuset på att stärka en försörjar-vårdarmodell där alla föräldrar uppmuntras att förvärvsarbeta och att dela på det obetalda omsorgsarbetet. Sedan dess har fokus förflyttats till att öka familjernas valfrihet. Sverige har fått en blandad familjepolitik där en del reformer tvärt om stärker en familj med en huvudförsörjare och en vårdare. Nu börjar det komma forskning om effekterna. Till exempel hur vårdnadsbidraget, som såldes in som en valfrihetsreform, blir det enda valet för de kvinnor som har svårt att komma in på arbetsmarknaden och bor där det är brist på förskoleplatser.

På seminariet diskuterades vad valfrihet egentligen är. Vem är det som får valfrihet i olika system? Och vilken betydelse har människors olika startpositioner?

Både i Sverige och i Tyskland har det införts motstridiga reformer. Tyskland har traditionellt ett enförsörjarsystem där män är försörjare och kvinnor tar hand om omsorgen. Där finns fortfarande sambeskattning där kvinnans inkomst läggs ovanpå mannens och mycket av hennes inkomst skattas bort, ett system som Sverige började avskaffa 1971. Barnomsorgen är inte utbyggd och den är ofta rätt dyr. Det här systemet har lett till att kvinnors förvärvsfrekvens är låg. Det har även lett till lågt barnafödande.

Det tyska systemet är inte hållbart. Det vet politiker från alla partier i Tyskland. För några år sedan införde den kristdemokratiskt ledda regeringen en föräldraförsäkring liknande den svenska – tretton månaders betald ledighet varav två månader är reserverade för vardera föräldern. Dock har föräldraförsäkringen inte fått den positiva utveckling på kvinnors förvärvsfrekvens och barnafödandet som politikerna hoppats. Det är inte särskilt konstigt – när föräldrapenningen är slut saknas det förskoleplatser. Den förskolegaranti som Tyskland infört gäller först från tre års ålder, och platserna räcker inte ens till det. Dyr barnomsorg i kombination med sambeskattning tvingar i praktiken många kvinnor att sluta arbeta.

Så här görs politik ofta idag – en reform från ett annat land som låter bra rycks ut och införs utan att någon tittar på hur det ska fungera tillsammans med övriga system. Den tyska sociologen Svenja Pfahl, som också var inbjuden för att kommentera rapporten, var fascinerad av alla de olika delar som funnits i den svenska familjepolitiken, delar vi kanske tar för givet – förskola av hög kvalitet till låg kostnad, möjlighet att vara hemma med sjuka barn. Hon pekade även på hur viktigt det är att titta på hur familjepolitik och arbetsmarknadspolitik samverkar.

En av Ann-Zofie Duvanders och Tommy Ferrarinis slutsatser är att det kortsiktiga intresset av att öka föräldrars valfrihet krockar med det långsiktiga målet att uppnå jämställdhet. Vilka val som går att välja beror på klass. I synnerhet kvinnor som står långt ifrån arbetsmarknaden riskerar att pressas in i val som på längre sikt leder till fattigdom för både föräldrar och barn. Det här är inte hållbart. Även i Sverige är det dags att ta politiken på mer allvar och prata om hur olika delar hänger ihop.

PS. Politikerna i Tyskland framstår som klart vilsna. Läs Katrine Kielos om krisstämningen på de tyska socialdemokraternas valvaka och hoppet om en ny socialdemokrati.  

torsdag 26 september 2013

Av Ulrika Lorentzi

KATEGORIER: Internationellt, Jämställdhet

TAGGAR: familjepolitik, föräldraförsäkring, Tyskland, valfrihet