Om svenskhet och om mångfaldens villkor i äldreomsorgen

Almedalen 1 juli 2013. Jag tilldelas en plats bland publiken till Sveriges televisions direkt sända debatt om svenskhet men får ingen alls chans att yttra mig. Jag känner mig besviken eftersom jag tror mig kunnat bidra med en ny infallsvinkel. Det väcker ångest att få plats i den främsta raden men att lämnas utanför, ännu en erfarenhet.

Om jag hade fått chansen skulle jag även ha försökt vinkla in diskussionen så att den, om än bara för en kort stund, handlade om villkoren för äldreomsorgsarbetare generellt och för utlandsfödda i synnerhet. Om detta handlar rapporten Mångfald i äldreomsorgen som Kommunal presenterade i Almedalen några timmar innan den nämnda TV-debatten.

Rapporten baseras på fakta ur en stor medlemsundersökning och den visar att var fjärde äldreomsorgsarbetare i landet och hälften i Stockholms län är utlandsfödda. Vilka anställningsvillkor har utlandsfödda medlemmar då? Denna fråga är nödvändig att ställa med tanke på de resultat som en tidigare djupintervjuundersökning Det räcker inte att göra rätt visat på. Där berättade medlemmar om sina erfarenheter av otrygga anställningsförhållanden.

Otrygga anställningar som visstider och timanställning, eller så kallade ”springvikariat”, är vanligt förekommande i äldreomsorgen som är en kvinnodominerad verksamhet. I forskning utpekas kvinnligt kön och utländskt medborgarskap bland de faktorer som antas öka risken för återkommande tidsbegränsade anställningar (Håkansson, K. (2001) ”Språngbräda eller segmentering”? En longitudinell studie av tidsbegränsat anställda” Forskningsrapport, IFAU, 2001:1).

Medlemsundersökningen visar på att 29 procent av utlandsfödda äldreomsorgsarbetare och 19 procent av de som är födda i Sverige har otrygg anställning.

Källa: Kommunals medlemsundersökning

Avsaknad av utbildning för yrket brukar allmänt diskuteras som en möjlig förklaring för skillnader av detta slag, men i denna undersökning saknas det stöd för denna hypotes; andelen av utlandsfödda med omsorgsutbildning som har otrygga anställningar är dubbelt så hög som motsvarande för födda i Sverige (25 respektive 13 procent). Detta kan tolkas som att utbildning för yrket inte skyddar utlandsfödda i samma utsträckning som födda i Sverige mot visstider eller andra tidsbegränsade anställningsformer, vilket kan vara ett uttryck för strukturell diskriminering.

Totalt har 73 procent av utlandsfödda och 79 procent av födda i Sverige någon form av omsorgsutbildning enligt undersökningen. Utöver det visar undersökningen fakta om medlem-marnas övriga utbildningsbakgrund. Andelen med eftergymnasial utbildning (högskola och universitet) är dubbelt så hög bland utlandsfödda som födda i Sverige.

Kort sammanfattat är rapportens centrala observation att även om otrygga anställningar som visstider och ”springvikariat” är ett stort problem generellt inom välfärdstjänstesektorn drabbas utlandsfödda i ännu större utsträckning än född i Sverige.

Den allmänna debatten handlar ofta om arbetets betydelse för integration, om arbetslöshet och utanförskap, men ingenting om villkorsskillnader. I Det räcker inte att göra rätt berättar intervjupersonerna om sin långa väg till arbete och om sin kamp för att behålla sin anställning.

Jag tror att det är mindre abstrakt att diskutera villkorsskillnader än att definiera svenskhet och jag tror också att ökad jämlikhet skulle skapa bättre förutsättningar för en bättre social sammanhållning.

onsdag 3 juli 2013

Av Yeshiwork Wondmeneh

KATEGORIER: Äldreomsorg

TAGGAR: anställningsvillkor, jämlikhet, mångfald, Yeshiwork Wondmeneh

Kommunals utredare