Kommunals utredare

Varför sparar vi pengar i ladan? Om det statliga överskottsmålet.

Det har skrivits mycket om regeringens överskottsmål, som innebär att staten över en konjunkturcykel ska spara en procent av BNP, och därmed minska statsskulden med samma belopp. Senast var det Magdalena Andersson, (S), som efterfrågade en diskussion om vilken nivå på statsskulden som är önskvärd. SvD skriver om den ekonomiska logiken. Huruvida det är bra att ha en finanspolitisk regel av denna typ går att diskutera. Värdet av förtroende på finansmarknaderna måste vägas mot frågan varför inte räntan istället ska styra var vi placerar vårt kapital. Idag måste istället utländska tillgångar köpas så att målet uppfylls, även om avkastningen på inhemska investeringar skulle vara högre vid samma tidpunkt – någonting som exempelvis skulle vara fallet om behovet av infrastruktursatsningar är stort. Denna text avser belysa den demografiska aspekten av att ha sparat pengar på detta vis.

Att spara för demografins skull

Idén med överskottsmålet är att när vi exporterar kapital ökar våra fordringar gentemot omvärlden. Idag befinner vi oss i ett läge där nettoskulden (skulder minus fordringar) är negativ, vilket innebär att värdet på statens tillgångar överstiger värdet på dess skulder. Effekten på den reala ekonomin uppstår först då dessa fordringar ”förbrukas”, det vill säga den tidpunkt då vi ökar nettoskulden igen genom underskott i den statliga budgeten. Att spara innebär definitionsmässigt att flytta konsumtion över tid. På detta vilar ett av överskottsmålets argument – vi måste spara inför en ovanligt stor pensionsavgång:

Markerat i diagrammet är den femårskull som går inom pension härnäst. ”Puckeln” är tydlig och innebär en utmaning för resurstillgången i många kommuner eftersom skatteintäkterna minskar direkt, samtidigt som behovet av äldreomsorg och vård kommer att öka på sikt. När pensionskullen fyller 80 kommer de behöva både mer hjälp och omvårdnad än den kull som idag är 80+. Hur väl håller då den demografiska argumentationen för överskottsmålet?

Är det inte just detta vi sparat till?

Översiktligt råder vid varje tidpunkt ett förhållande mellan storleken av privat och kommunal sektor. Skatteintäkterna avgör den övre gränsen för kommunal konsumtion och därmed sektorns relativa storlek i förhållande till den privata. Summan av båda dessa blir ett, det vill säga 100%: vi konsumerar det vi producerar. Skatteintäkterna kan under en tid kompletteras med budgetunderskott, vilket innebär att vi konsumerar mer än vi producerar. Detta är innebörden av att använda det som vi har sparat i ladorna. Genom att låta den kommunala sektorn växa tillfälligt, utan att höja kommunalskatten, är det därmed möjligt att förena en tillfälligt höjd kommunal konsumtion med en bibehållen privat nivå. Då kommer vi importera det vi inte behöver själva och nettoskulden kommer långsamt att öka, för att åter hamna på samma nivå som innan vi började spara. Därmed har vi utnyttjat det som ”legat i ladorna” och hamnar återigen på en balanserad budget.

Det är givet att kommunal konsumtion inte går att förändra alltför mycket från ett år till ett annat. För att öka personalstyrkan behövs utbildad personal, och för att investera behövs pengar – båda dessa gör att det blir en fördröjning innan det går att se någon effekt på den kommunala sektorn. Allt pekar därmed på att vi borde börja satsa nu! Oroväckande är dock att vi inte ser någon tendens till att använda pengar på detta vis. Kostnaden för äldreomsorg har varit konstant i reala termer sedan 2002 – trots att antalet äldre är mycket större. Vi utbildar inte heller mer personal så att de ska kunna arbeta i denna sektor i framtiden. Arbetsförmedlingen konstaterar att vi kommer behöva 6 400 nya undersköterskor i Sverige varje år. Statistiken visar dock att 2011 började 3 345 elever på gymnasieskolans vård och omsorgsprogram. Frågan är vad vi egentligen väntar på?

Vilken kostnad?

Slutligen måste vi fråga oss vad det innebär att inte ta denna kostnad. Vi ställer oss ofta frågan: ”har vi råd att hålla samma kvalitet på äldreomsorgen i framtiden?” Den egentliga frågan bör kanske vara: ”har vi verkligen råd att försämra kvaliteten?” Låt oss en sekund bortse från argumentet att värdighet för den åldrande delen av befolkningen bör vara självklarhet i vårt samhälle. Mycket pekar då på att en försämrad äldreomsorg innebär högre kostnader på sikt. Bland de som inte har råd att köpa tjänster, är det istället ofta de anhöriga som tar på sig del av den vårdande rollen. Det innebär förlorad arbetstid och minskat arbetsutbud, varav den största effekten syns bland kvinnor. Vi vet att förskolan idag gör det möjligt för kvinnor att arbeta heltid. Med en försämrad äldreomsorg riskeras den möjligheten för många, eftersom de kan behöva arbeta mindre för att ta hand om sina åldrande föräldrar. Och det har vi inte råd med.