Kommunals utredare
Fakta, analyser och kommentarer
Ett långt liv åt alla – ett mål och ett problem för välfärdsnationen
När jag var barn brukade min mamma berätta om två grenar i sin släkt på landsbygden. I den ena grenen levde de länge och i den andra dog de tidigt. ”Han blev skröplig, orörlig, senil och förvirrad och satt i solen dagarna i ända”, berättade hon om den ena och den andra bland de som levde länge. Jag minns att jag har träffat åtminstone en av hennes manliga släktingar som delvis passade in på beskrivningen. De som levde länge hade mjölk, kött, honung och allt det goda i överflöd. De hade även hög status och mycket inflytande i samhällslivet, berättade hon. De som knappt nådde 40 år däremot ”kvävdes till döds av att äta ägg” eller de slet sig hårt av arbetet, enligt henne. Boskapen de hade i sitt ägo var klen och de hade inte råd för att anlita arbetskraft. Jag minns några av släkten i denna gren som försynta och tillbakadragna individer, medan de förra som kaxiga och utåtriktade. Men jag minns också den motsägelsefulla synen på åldrandet: å ena sidan uttryckte min mamma glädje åt de som blev gamla och sörjde de som levde kort, medan hon å andra sidan kunde konstatera att det är ovärdigt att klamra sig fast vid livet och sluta som en börda för familjen.
Hur långt man lever beror på en rad olika faktorer som samverkar med varandra, enligt, bland andra, läkaren och folkhälsoforskaren Michael Marmot i boken Statussyndromet som gavs ut 2004: gener, livsstil, mat, villkor i arbetet, status, tillgång på vård, utbildning, mm…
Min mammas två släktgrenar levde i samma miljö, men några nådde knappt medellivslängden i landet, medan andra kunde bli dubbelt så gamla (befolkningens medellivslängd var då under 50 år och i dag mer än 40 år senare har den ökat med tio år). För det moderna välfärdssamhället är ett mål att förbättra hälsan åt alla som oundvikligen leder till en allt högre medellivslängd. Sverige är ett av de länder som har nått långt med detta mål; de grundläggande förutsättningar som gör det möjligt för många i befolkningen att leva länge är säkerställda. Men den höga medellivslängden har blivit också en utmaning för samhället; utmaningen är att dels klara av pensionsutbetalningen till alla som lever längre än pensionspengarna räcker till och dels att klara av utgifterna till välfärdstjänsterna.
Enligt delbetänkandet av Pensionsåldersutredningen ”Längre liv, längre arbetsliv” kommer kompensationsgraden i de allmänna pensionerna att sjunka med 10-15 procent redan om 20 år. Det känns mycket bråttom att hitta lösningar till detta problem. Möjligheten om att fördröja pensioneringen är en lösning som diskuteras i utredningen. Det gäller både att skapa förutsättningar för alla att arbeta tills de når fram till 65 år och att utreda möjligheterna för att arbeta kvar ännu senare efter 65 år.
Givetvis sammanfattas väl i utredningen de i dag kända faktorer i arbetsmiljön som gör att människor lämnar arbetslivet tidigare än utsatt pensionsålder. Samtidigt efterlyses, bland annat, studier som tydligare visar på samband mellan psykosociala faktorer och risk för ett tidigare utträde ur arbetslivet. Detta borde inte vara omöjligt, men däremot kanske både dyrt och tidskrävande. Innan Michael Marmot drog sina slutsatser om statusstänkandets betydelse för hälsan och för livslängden har han i 25 år studerat brittiska statstjänstemän med olika rang. Hans noggranna studier inkluderade provtagningar för att mäta kortisolhalter i blodet. Hans studier visade att skillnader i hälsan följde en socialgradient. Ju längre ner på det sociala steget desto större risk för, till exempel, hjärtkärlsjukdomar. Riskerna följde rang också inom samma socialgrupp och inte bara mellan grupper.
Utredningsenheten
