Kommunals utredare

Tillräckligt med tid är själva reptricket i äldreomsorgen

”Astrid har kissat igenom blöja, byxor, friktionsskydd och rullstolsdyna. Jag vet att vi borde vara två. Händer det något nu är det kört. Jag blir anmäld. Omskriven i pressen. Janne Josefssons mikrofon. Och en mamma och en pappa och en farmor som får skämmas.
Men så tänker jag på Leena med två e som alltid tar alla dubbelbemanningar själv och drar ner liftskynket bakom Astrids rygg.”

Det är ”en sådan eftermiddag när två i huset ligger inför döden och vi är en man kort” när Moa bestämmer sig för att byta på Astrid ensam. Nittonåriga Moa är huvudperson i Sara Beischers nyutkomna debutroman Jag ska egentligen inte jobba här. Hon flyttar till Stockholm för att bli skådespelare och behöver ett jobb. På äldreboendet Liljebacken får hon en timanställning direkt.

Blöjbyte och tvätt av Astrid går bra. Moa lägger ett pappersdrag i rullstolen, sätter ned Astrid igen och spänner fast henne med ett säkerhetsbälte eftersom Astrid med jämna mellanrum glömmer att hon inte kan gå.

Småspringande ger sig Moa ut i korridoren för att ta hand om tre andra larm. Dottern till ”D7”, en av de två som ligger för döden, är i upplösningstillstånd. Hennes mor spottar blod och har svårt att andas. Moa tror först att dottern är arg för att de fått vänta men inser snart att dottern sätter sitt hopp till Moa. Moa har precis har gått ut estetisk linje i gymnasiet kan ingenting om medicin eller vård i livets slutskede. Ut i de långa korridorerna igen för att hitta någon som kan. Lättnad får hon med sig Eva, en äldre erfaren undersköterska.

”D7 dör lugnt och stilla med Evas hand på sin panna. […] Eva håller kvar sin hand medan D7 kallnar. Hon tar sig tiden. Hon tar sig tiden trots alla larm.”

När det är dags för middag fylls Moa av panik. Hon har glömt Astrid som har suttit flera timmar i rullstolen utan tillsyn. I Astrids rum är det obehagligt tyst. Astrid har kanat ner i sin rullstol och ligger med säkerhetsbältet runt halsen. Är Astrid död? Det är Moa som har tagit bort friktionsskyddet. Har hon mördat Astrid? När hon lossar säkerhetsbältet och försöker dra upp Astrid i stolen känner hon pulsen, hör andetagen. Astrid lever!

Helst vill Moa låtsas som allt är i sin ordning men hon är skärrad och behöver hjälp. Hon trycker på akutlarmet och Eva kommer. Moa klarar inte av att förklara vad som hänt. När Eva ser pappersdraget och stolsdynan utan friktionsskydd säger hon att det lika gärna hade kunnat vara hon själv. Moa vet att det inte stämmer.

”Det är inte sant. Men de anmäler mig inte på Liljebacken. Inte för någonting som jag gör. De anmäler mig inte för här är ingen fri från skuld.”

Jag kom och tänka på episoden med Astrid i onsdags när jag var på SNS:s seminarium Insatser för äldre och funktionshindrade i privat regi. Seminariet utgick från professor Marta Szebehelys kapitel med samma namn i SNS:s antologi Konkurrensens konsekvenser. Om den stora SNS:s konferensen om Konkurrensens konsekvenser i höstas var en onyanserad pajkastning (läs min blogg om det), var detta en mer lågmäld seriös diskussion. Dagens Arena har skrivit om forskarnas kritik av lagen om valfrihet, LOV, på seminariet. SVT Forum kommer sända hela seminariet 16 januari kl. 9-11.

En viktig fråga är vad som kännetecknar en äldreomsorg med hög kvalitet. Marta Szebehely lyfte fram tre saker som är avgörande: tid, kontinuitet och flexibilitet. Frågan är hur det uppnås och hur det kan mätas. Nöjdhetsenkäter som används idag är alltför trubbiga. Szebehely menade att en bättre metod är det arbete äldreomsorgsinspektörerna i Stockholm gör med breda inspektioner där de pratar med både brukare och personal.

”Tillräckligt med tid, det är det som är själva reptricket”, sa sjukhusdirektör Elisabet Wennlund från Stockholms sjukhem. God bemanning med rätt kompetens är det viktigaste. Det finns en smärtgräns för hur få personer som kan utföra en värdig omsorg, en smärtgräns som är nådd och passerad i många äldreomsorgsverksamheter. Hon talade om behovet av att skapa en trygg relation som både kan fungera förebyggande och som håller när beroendet av stöd ökar. För att skapa den relationen krävs möten. Det räcker inte med telefonsamtal.

Elisabet Wennlund talade även om behovet av att kunna möta de förväntningar närstående har om hur åldrandet ska vara. Kunskapen om naturligt åldrande saknas i vårt samhälle. Att dottern till ”D7” i romanen Jag ska egentligen inte jobba här är i upplösningstillstånd beror troligen på att hon inte vet vad åldrande innebär. Den erfarna undersköterskan Eva kan hantera det. Det har hon lärt sig efter många år i yrket. Men det är en kompetens som inte värderas i lön och som hon varken fått avsatt arbetstid för eller handledning i att utveckla. Hon har tagit sig tiden, trots alla larm.

En tredje sak som Elisabet Wennlund betonade var mekanismer för att följa upp när det går snett. Det finns en risk att personalen väljer att inte anmäla, som på Liljebacken, både för att de är rädda för att det ska drabba dem själva som individer och av lojalitet till arbetsplatsen som riskerar att få dåligt rykte, att bli ännu en vårdskandal. Moa är lättad över att hon inte blir anmäld, när hon tvärtom borde ha anmält att en brukare var nära att dö för att det inte hade kallats in en vikarie.

En verksamhet med många anmälningar behöver inte vara en dålig verksamhet, tvärtom. Om det finns en bra struktur för att ta in klagomål och jobba med förbättringar blir det meningsfullt för personalen att skriva avvikelserapporter eller för anhöriga att framföra klagomål.

För Moa i Jag ska egentligen inte jobba här blir mötet med död, äckliga kroppsvätskor och stressiga arbetsvillkor en chock. Efter en tid omvärderar hon både yrket och vad som är viktigt för henne själv. Teaterdrömmarna bleknar och arbetet på äldreboendet känns allt mer viktigt och meningsfullt. Samtidigt växer ilskan över hur förhållandena ser ut både för de som arbetar där och för de äldre.

Bokens författare Sara Beischer har själv gått igenom en liknande resa, som hon har beskrivit i flera intervjuer (till exempel i DN, TV4, SVT). Hon drömde också om att bli skådespelare och har jobbat extra i äldreomsorgen av och till sedan hon var nitton. Nu har hon lagt teaterdrömmarna på hyllan och utbildat sig till gymnasielärare. Enligt henne liknar äldreomsorgen en industriell verksamhet där produktivitet, effektivitet och snabbhet är ledord. I somras när hon vikarierade i hemtjänsten i Halmstad kom hon hem till en gammal man som precis lämnat sjukhuset där han hustru avlidit. Han slängde sig i hennes famn och storgrät.

– Jag skulle se till att han fick sin medicin och det fick ta fem minuter enligt schemat. Sedan skulle jag jäkta vidare till nästa person. När jag lämnade den gamle mannen ensam i sin lägenhet kändes det tungt. Visst, han fick sin tillsyn … men den mänskliga kontakten fanns det inte tid till.

Tillräckligt med tid är själva reptricket i äldreomsorgen. Tid för de gamla och för reflektion, handledning och gruppdiskussioner. Berättelserna i Jag ska egentligen inte jobba här fungerar bra som en start för tankarna.