Kommunals utredare

Grattis på 20-årsdagen!

Pensionssystemet fyller år. Det är exakt 20 år sedan det första sammanträdet i den s.k. Pensionsarbetsgruppen där fem partier konstruerade det nya systemet. Det kan vara dags att fundera på vad som blev bra och vad som blev mindre bra. Det avgörande skälet för reformen hade att göra med den stora framgången att allt flera kunde förväntas bli allt äldre. Sverige låg främst i utvecklingen och hade för tjugo år sedan redan en större andel äldre än andra.

Med allt fler äldre måste generationskontraktet mellan äldre och yngre skrivas om. När Sverige 1913 införde folkpension vid 67 års ålder var den förväntade livslängden under 60. De gamla var få, och hur generöst man än behandlade dem skulle de bara behöva en liten del av den tillväxt av välfärden som kunde förväntas för yngre generationer. Pensionen var helt och hållet en försäkring. (Nästan) ingen kunde i förväg veta om man skulle överleva till pensionsåldern. Genom att sätta av en liten del av sina inkomster till de äldre kunde de aktiva i sin tur räkna med att om de tillhörde de relativt få som blev gamla skulle de på motsvarande sätt vara försörjda av sina barns och barnbarns generationer, som ändå samtidigt kunde räkna med bättre inkomster än tidigare generationer. Kalkylen gick fortfarande att göra på ungefär samma sätt när ATP-reformen infördes, inte minst eftersom  man då räknade med 3 procents tillväxt som ett minimum.

Idag är den förväntade livslängden omkring 80 år. Det betyder att nästan alla kan räkna med minst 15 år efter 65 och att en mycket större andel av befolkningen är äldre. Nu blir det viktigt att noga tänka igenom vem som ska betala till vem. Alla ska naturligtvis garanteras en minimistandard, som är konstruerad så att skattebetalarna får fylla i vad som krävs för den som inte själv har arbetat ihop en tillräcklig nivå.

Men hur och av vem är det rättvist att ta avgifter för att bygga upp rätten till inkomstrygghet?

Det enkla svaret är att om det inte finns särskilda skäl får var och en själv lov att arbeta ihop av egna inkomster vad som krävs för att motsvara en viss del av den egna inkomsten. Så utformades också det nya systemet. Alla pensionsavgifter som betalas av arbetsgivaren bokförs på ett konto som räknas upp med den allmänna löneutvecklingen och bildar basen för det som ska räcka till inkomstpension under pensionstiden. Omfördelning mellan olika grupper är fullt möjliga, men principen är att alla rättigheter ska betalas när de uppstår. Alltså får alla skattebetalare betala pensionsavsättning för a-kassa, ersättningar vid sjukdom och till föräldrar med små barn.

Varje generation får alltså bygga upp basen för sin egen pension, som sedan räknas upp med den allmänna inkomstutvecklingen, om systemet har råd. Framtida inkomster till systemet kommer ju att betalas i framtida löneläge. Alltså har systemet råd att inkomstindexera – under förutsättning att sysselsättningen inte viker. Det kollas varje år innan inkomsindexering görs, och ser det ut som om de ekonomiska förutsättningarna inte finns får uppräkningen vänta tills och om det blir bättre senare.

 Det är svårt att hävda att pensionssystemet är systematiskt orättvist eller ekonomiskt äventyrligt. Att vi lyckades genomföra en genomtänkt reform medan tid var har varit viktigt för den svenska ekonomiska stabiliteten på det ekonomiskt stormiga hav som har utvecklats. Men det är ju också viktigt vad som händer med pensionernas nivå. Blev de som förutsattes?

 Nja. Tre saker oroar.

För det första; Premiepensionen, som var en förutsättning för uppgörelsen, är äventyrligt utformad. Borgarnas övertygelse att den skulle avkasta mycket mer än inkomstpensionens  inkomstindexuppräkning har alls inte infriats. Aktier har under det nya pensionssystemets tid avkastat långt mindre än vad som kalkylerades med. Antalet fonder är för stort och de tar för höga avgifter. Och andelen av avgiften som tvingades in i premiepensionen blev en underbar natt (som jag inte var med om) riskabelt hög.

För det andra; Den lite för stora premiepensionen och en snålberäkning av vad som skulle stanna i buffertfonderna, (för att finansdep ville ha bra betalt för att ta över förpliktelsen att stå för förtidspensionerna/sjukersättningen), har lett till att buffertfonderna (AP-fonderna), är i minsta laget. Det utlöser balanseringen, eller ”bromsen”, onödigt enkelt.

För det tredje och viktigast; Pensionsnivån så som den beräknades i början av 1990-talet med de livslängdsantaganden som då gjordes, (att livslängden skulle förtsätta öka, men med avtagande och upphörande ökning), har helt kommit på skam. Den glädjande nyheten är, att livslängden tycks fortsätta att öka i samma takt som förut under överskådlig framtid. Den besvärliga slutsatsen av detta är att samma pensionsnivåer som förut kräver att vi ökar vår närvaro på arbetsmarknaden med två tredjedelar av förlängningen av livet om vi villl ha samma ersättningsnivåer som tidigare.

Goda pensioner i framtiden kräver hos oss – men i själva verket överallt – högre avgifter och/eller längre arbetsliv. Frågorna kommer att prägla debatten. Det är många som kommer att vara berörda.

Den viktigaste möjligheten som därmed dyker upp är behovet av en verkligt seriös arbetsmiljödebatt. Vad krävs för att människor som har de tunga och slitsamma arbetena, företrädesvis kvinnor i vård, omsorg och handel, ska orka och vilja arbeta längre? En annan klok men mindre avgörande fråga är om inkomstpensionssystemet behöver förstärkta inkomster antingen genom en minskad andel till premiepensionen eller genom en höjd avgift, som i så fall kommer att belasta löneutrymmet.

Ingen lösning är enkel. Pensionsfrågan har aldrig varit enkel. Och den blir inte lättare när en allt större andel av befolkningen är och kommer att bli berörd. Men i Sverige har vi som bas för vad framtiden kan kräva – i motsats till många andra – en stabil, rättvis och logisk ordning i själva pensionssystemet. Det är värt att fira.