Kommunals utredare

Omläsningen

”Vad är en människa värd?” skriks det från Expressens första sida. -Åh nej! Inte nu igen!! hinner jag tänka, innan jag ser att det är Lotta Gröning som skriver om usla kommuner, som lägger ned tid och möda på att inte ge folk den hjälp de har rätt till, hellre än att använda tiden och mödan åt att faktiskt ge dem den hjälpen. Inte ett drama på ett äldreboende, inte denna gång.

Men nyss har hemska förhållanden på just olika äldreboenden avslöjats; allt som oftast kan man läsa om hur arbetskraft missbrukas, människor som sopas in under den tekniskt neutrala och ganska svala rubriken ”migrerande arbetskraft”, människor som tvingas leva och arbeta under förhållanden som kan liknas vid ”slavliknande”, i varje fall jämfört med det Västeuropeiska välstånd som präglar de samhällen där de verkar.

Därutöver har vi ständigt återkommande informationer om övergrepp på- och missbruk av människor, från de platser där de brukar förekomma, år efter år, det må vara barnarbete i kinesiska fabriker, eller arbetare som utsätts för farliga bekämpningsmedel på bananplantager, eller Palestinier som förödmjukas på Västbanken. Vi har vant oss, och förmodligen blivit avtrubbade.

Nog är Lotta Grönings fråga berättigad – Vad är en människa värd?

En variant av frågan på Expressens första sida är – Vad är arbete värt?

*

I Uppsala verkade för många decennier sedan, lektorn i Nationalekonomi, Boris Tullander. Han var mycket intresserad av filosofiska ting, de ekonomiska idéernas historia och de stora linjerna i de politiska tankebyggnaderna, en beläst, lärd och mycket intressant person. Jag hade förmånen att få samtala en hel del med honom, på caféet ”Fågelsången” eller sittande på en parkbänk i Stadsparken, omgiven av enorma mängder tulpaner.

Jag kom att tänka på det, när frågorna ovan dök upp ”Vad är en människa värd?” och dess variant ”Vad är arbete värt?”.

Tullander hade skrivit en bok, De ekonomiska idéernas utveckling, med särskild hänsyn till värdeteorien [Almqvist och Wiksell 1956]

Han kunde sina klassiker, från Aristoteles, över Merkantilisterna, Adam Smith, Karl Marx m.fl. En central fråga i den klassiska ekonomin var just frågan om vad ”värdet” beror av, eller vad det ”är” – har något värde i sig, något inneboende värde, helt oberoende av omständigheter, eller är värdet på något helt bestämt relativt dess användning, dess ”nytta”, dess bidrag till något annat?

Enligt högtidstalen har människan ett stort och okränkbart värde, helt oberoende av de omständigheter hon befinner sig i, alltså ett inneboende värde, människans värde beror inte av hennes nytta, dvs  nytta för någon annan. Människan har även, sägs det, oförytterliga rättigheter, rättigheter som skall respekteras.

Fast i praktiken vet vi ju hur det är, vi har barnarbetarna i de kinesiska fabrikerna som tillverkar våra oumbärliga, smarta mobiltelefoner; vi vet hur de har det, de som odlar våra omhuldade bananer, eller de som plockar våra grönsaker, när det är så dags.

Och samtidigt som vi förfasar oss över förhållandena i de kinesiska företag som producerar komponenter till hemelektroniken, digitalkameror, platta tv-apparater, ”smarta” mobiltelefoner, gläds vi åt de billiga fynd vi kan göra när vi kliver in på ElGiganten, Siba, MediaMarkt m.fl. Och bananer är ju så goda, så till den grad att vi svenskar förbrukar mest bananer i hela världen.  Så frågan är ju om vi bryr oss, egentligen.

I en kommentar till ett blogginlägg av Emma Lennartson, skrev Dan Andersson så här:

”Ett samhälle måste styra av etik. Det handlar inte främst om vinst eller ej i offentlig verksamhet utan om de offentliga tjänstemännens värderingar, med ett fint ord etos. Det vi ser är en förändring av deras etos vilket gör att alla medborgare inte behandlas med lika omsorg och respekt. Om detta bör vi tala och skriva mer om.”

Helt rätt, vi bör tala och skriva mer om detta. Så det var dags att läsa om Tullanders bok, för han har redan skrivit, och det redan för femtio år sedan.

Enligt min läsning av Tullanders bok, handlar den i långa stycken om just den frågan, inte specifikt om de offentliga tjänstemännens etik, utan om etiken i allmänhet.

Här tar jag mig friheten att citera långa stycken ur boken, ett referat kan inte göra hans resonemang rättvisa, enklare då att bara citera. Jag har också tagit mig friheten att spjälka upp Tullanders text i mindre stycken. I övrigt är det direkt citat.

*

 I teorien [det är den centrala, marknadsbaserade teorin, med dess politiska, liberala ’överbyggnad’, som avses / min anm. ] kan man likställa den mänskliga arbetskraften med vilken produktionsfaktor som helst. Då kan man deducera fram ett självreglerande ekonomiskt system, där varje insats i produktionen får den ersättning som motsvarar dess tillskott till det hela. För den naturvetenskapliga uppfattningen är det den enda rimliga metoden att få kalkylera med kvantitativa relationer utan att fråga efter deras moraliska valör.

Så långt hade man kommit i teorien, men man brydde sig inte om att ta sin teori fullt på allvar. I praktiken är nämligen teorien icke i stånd att bortse från vissa specifika egenskaper hos den mänskliga arbetskraften och människan själv.

Det låter säga sig, att alla produktionsfaktorers insatser är likvärdiga. Det låter säga sig, att t.ex. husdjuren och de som sköter husdjuren utför vissa ekonomiska prestationer, som är underkastade samma ekonomiska lagar. 

På sådana grunder kan man få en god ekonomi för husdjuren, en god stallekonomi om man så vill, men får man en god socialekonomi? I verkligheten tänker ingen och kan ingen tänka, att människan och hennes arbetskraft är samma slags ekonomiska objekt som t.ex. husdjuren och deras avkastning. Husdjuren kan man köpa, sälja eller slakta, men när det gäller människan har vissa föreställningar i sådana hänseenden blivit omöjliga. 

Riktas nu åter blicken på Marx [med syftning på en analys av hans mervärdeslära m.m./ min anm.], skall man finna, att det är just det han säger eller försöker säga. Egentligen påstår Marx hela tiden: det mänskliga arbetet är ingen handelsvara. 

Kanske insåg Marx själv, att hans materialistiska grundkonception var ett misstag och att han med den egentligen avsåg att uttala motsatsen: människan och den mänskliga arbetskraften får icke uppfattas på ett materialistiskt sätt; där erfordras etiska värderingar. Ekonomin är till för människan och icke tvärtom. 

…Explicit företräder Marx en kvantitativ, materialistisk syn på det ekonomiska värdet; implicite rör sig hela hans lära om den kvalitativa, etiskt orienterade människouppfattningen. Marx ”säger”, att den mänskliga arbetskraften ”utkristalliseras”, ”materialiseras” etc. i varorna och utgör deras ”värdesubstans”, men Marx ”menar”, att människan själv och hennes arbetskraft har ett eget värde och därigenom bildar ett rättesnöre för varornas värde. 

Den sistnämnda synpunkten kommer till uttryck i sådana påståenden som ”arbetskraften är ingen handelsvara”, dvs. det ekonomiska intresset skall icke inkräkta på människans värdighet och frihet. 

Riktas nu blicken på den ”borgerliga” eller liberala teorien, så kan där ett motsatt förhållande beträffande de båda aspekterna konstateras. Implicite uttalas genom den utilitaristiska gränsnytteläran: alla produktionsfaktorers bytesvärde bestäms genom deras nytta; nyttan är en funktion av de mänskliga behoven; behoven får uppväga varandra på den fria marknaden och därigenom får varje vara – indirekt varje produktionsfaktor inklusive arbetet – sitt pris. 

Implicite ”menar” alltså den liberala teorien att arbetet liksom varje annan faktor i produktionen är en vara, ett handelsobjekt ur ekonomiska synpunkter. Men den ”säger” det icke uttryckligen. 

Den tar sin egen teori [ alltså den strikt ekonomiska / min anm.], som förut utförts, inte riktigt på allvar. Den säger tvärtom: huvudsaken är att den individuella friheten erkänns, huvudsaken är, att människan får utveckla sin produktiva verksamhet. 

Explicite företräder den liberala teorien alltså en mänsklig, om man så vill etiskt orienterad syn på ekonomien. 

Motsättningen mellan de båda uppfattningarna och deras teorier skulle alltså kunna uttryckas på följande sätt: 

Vad den socialistiska läran ”menar” – människovärdet är det primära, människan är fri – det säger liberalismen, men vad den socialistiska teorien säger – arbetets värde är fixerat – det ”menar” den liberala teorien: alla värden blir bestämda genom tillgång och efterfrågan, alltså är även arbetet en vara, alltså är människovärdet icke det primära. 

* 

Tullander: ”På sådana grunder kan man få en god ekonomi för husdjuren, en god stallekonomi om man så vill, men får man en god socialekonomi?” ”Stallekonomi” ! Smaka på den formuleringen, Carema och alla ni andra, privata likaväl som kommunala ”utförare”, ni alla som struntar i moraliska valörer, människors värde och etiken. 

”I verkligheten tänker ingen och kan ingen tänka, att människan och hennes arbetskraft är samma slags ekonomiska objekt som t.ex. husdjuren och deras avkastning. Husdjuren kan man köpa, sälja eller slakta, men när det gäller människan har vissa föreställningar i sådana hänseenden blivit omöjliga.”

Att döma av den strida strömmen av avslöjanden om vanvård av äldre, barnarbete m.m. m.m., är det kanske bara en fråga om tid, innan även föreställningar i sådana hänseenden blivit möjliga.