Kommunals utredare

Mer utbildning garanterar inte högre tillväxt

Det som följer här är ett fragmentariskt resonemang, baserat på fragmentariska iakttagelser. Det gör alltså inte anspråk på att vara en ”analys” av ett problem, särskilt inte om man med...

Fortsätt läsa

Det som följer här är ett fragmentariskt resonemang, baserat på fragmentariska iakttagelser. Det gör alltså inte anspråk på att vara en ”analys” av ett problem, särskilt inte om man med det menar noggrann utforskning av datamängder, litteratur och en stram argumentering.

Som mest är det fråga om att ventilera intryck genom att ”tänka högt” – så är tonläge och nivå angiven. Det innebär också en insikt om att det kan vara helt fel tänkt.

Det pratas ofta om att utbildning, mer utbildning och ännu mer utbildning är lösningen på Sveriges framtida problem, för att få högre tillväxt, för att hävda konkurrensen i framtidens globala ekonomi, och för att rädda välfärden. Vi är på väg mot en ”kunskapsekonomi”, eller så måste vi snarast anträda färden mot en sådan.

Här finns också stora förhoppningar på att just mer utbildning skall föra med sig flera arbeten som har högre produktivitet och som då kan bära högre reallöner.  Det pågår diskussioner om betyg och kunskapsnivåer i allmänhet, och betyg i matematik i synnerhet. Politiker tävlar om vem som är mest ”för” olika former av ”offensiva satsningar” på utbildningsväsendet. Det lär nog inte behövas några citat för att konstatera förekomsten av resonemang med den inriktningen.

Man kan undra över vad ”mer” betyder i ett uttryck som ”mer utbildning”. Skall det innebära att fler personer skall ingå i utbildningssystemet i allmänhet, och i högre utbildning i synnerhet? Skall allt fler vara i utbildning allt längre? Eller menas att det skall vara mer av en viss, specialiserad utbildning?

Samtidigt kan vi ju ha i minnet alla resonemang som går ut på att vi, i framtiden, måste leverera flera arbetstimmar, folket måste arbeta längre. Scenariot med ”mer utbildning” går i motsatt riktning – om allt fler skall befinna sig inom utbildningssystemet allt längre tid, minskar antalet människor som kan leverera arbetstimmar. Välgrundade resonemang, argument och analyser av dessa föreställningar är en bristvara.

”Utbildning” här syftar på högre utbildning, den som bedrivs på universitet och högskolor. Eftersom det som skrivs här endast syftar till reflektioner, gör jag det enkelt för mig. Jag utgår från antalet inskrivna vid universitet och högskolor, sådan de uppgifterna kunnat läsas av från Statistisk Årsbok av olika årgångar. Där har, dessutom, endast vartannat eller vart tredje år plockats ut.

De iakttagelser som strax redovisas sträcker sig över en period på ca sextio år, så det kan förmodas att den allmänna bilden, ”the big picture”, ändå är hyfsat korrekt.

Vägen från utbildning fram till ökad tillväxt kan bli mycket lång. Tillväxt kan bero både av ökad produktivitet och ökad insats av arbetsmängd. Här får BNP per capita vara ett mått på produktiviteten. Om nu ”mer utbildning” skall orsaka högre tillväxt, är det väl dess verkan på produktiviteten som avses.

 Man finner då, att strömmen till universitet och högskolor var ganska låg på femtiotalet. Under mitten, och senare delen av sextiotalet började strömmen ta fart, för att övergå i en slags ”utbildningsexplosion”. Kurvan har en exponentiell form. Längs den kurvan ökar volymen med ca 5.6 procent varje år. Under samma tid har tillväxten i BNP per capita varit ca 2.3 procent per år i genomsnitt.

Det innebär, att volymen utbildning ökat nästan två och en halv gånger så snabbt som BNP per capita, eller produktiviteten om man så vill, över sextio år. Detta illustreras av följande diagram.

Det går inte att urskilja en tydlig trend i förändringarna i BNP per capita. Om där finns en trend, så är den snarast negativ. Detta trots teserna om att ”mer utbildning ger högre tillväxt (produktivitet)”.

Det som förmodas gälla i framtiden, bör väl ha inträffat redan nu, om vi tänker oss placerade tillbaka på femtiotalet, så att ”nu” är det som var ”framtiden” då.

Varför har då inte ”utbildningsexplosionen” gjort något avtryck på produktivitetens tillväxt, genom att gradvis vrida kurvan för dess relativa förändringar uppåt? Vart har ”utbildningsinnehållet” tagit vägen? Vilken verkan har den haft? Och var har den haft någon verkan?

*

Nu kan man säkert göra en massa invändningar, det har varit krisår, man kan hänvisa till särskilda, och exceptionella omständigheter, det finns säkert allehanda bortförklaringar som kan rädda tesen, att mer utbildning ger högre tillväxt. Den allmänna bilden ändras inte ändå.

Samma mönster kan ses om man gör motsvarande nedslag i statistik för andra länder. Även de har haft samma mönster i utbildningsexplosionen, även om de mer exakta tidpunkterna för när kurvan tagit fart varierar lite, betraktat som mönster, är det likadant för väldigt många ekonomier.

Även deras BNP-tillväxt har varit tämligen konstant över hela perioden. Värre än så: vissa ekonomier har under samma tid haft tendenser till stagnation, t.ex. i form av låg produktivitetsutveckling, under samma period som utbildningen blev, just ”mer utbildning”.

Om det är så, att det finns ett tätt samband mellan utbildning och tillväxttakt, kan man väl dra slutsatsen att denna verksamhet måste vara oerhört ineffektiv – det krävs inte bara en ökande mängd utbildning, utan en exponentiellt ökande mängd utbildning, bara för att upprätthålla en ungefär konstant tillväxttakt. Vad kommer det då inte att krävas om denna tillväxttakt skall ökas?!

Kanske är det så, att utbildning i allmänhet, och ”mer” utbildning i synnerhet, inte alls har den frälsande verkan som man vanligen vill tro, att det för tillväxten är helt andra mekanismer inblandade.

Man kan snegla på olika ekonomier som gjort enorma framsteg i modern tid, i varje fall vad avser ekonomi och tillväxt. Den tillväxten är väl skapad av ”satsningar” på utbildning? Inte nödvändigtvis.

Olika uppgifter om andelen läskunniga i olika befolkningar, andelar som går till högre utbildning, osv., kan enklare vara förenlig med tanken att man konsumerar mer utbildning därför att man blivit rikare. Det lär nog också vara svårt att hitta belägg för att det finns något synligt samband mellan, å ena sidan, betyg i t.ex. matematik och naturvetenskap, och, å den andra sidan, högre tillväxt. Kanske kan läget bäst sammanfattas så, att ”frågan är under utredning”.

Frånvaro av bevis är inte detsamma som bevis på frånvaro! Att inte kunna se att mer utbildning gjort något avtryck på BNP:s tillväxt, är inte detsamma som att påstå att utbildning saknar betydelse för tillväxten, och ännu mindre så för välståndet i en mycket allmän mening. Det är ju uppenbart att utbildning är något bra från individens perspektiv, det gör livet rikare i alla bemärkelser, inte så sällan också vad gäller pengar.

*

Hur skall man då förhålla sig till allt prat om att ”mer utbildning” är en garanti för högre tillväxt och framtidens välfärd, att ”satsning på kunskapsekonomi” är lösningen på allting? Teser som dessa levereras ju på ett väldigt kategoriskt sätt, och då kan man väl förvänta sig precisa resonemang och bärande argument?

Det är kanske dags att precisera vad som menas med ”mer utbildning”; att precisera på vilket sätt ”mer utbildning” leder till högre tillväxt – är det den absoluta nivån på utbildningsvolymen som driver den relativa förändringen i BNP; är det förändringen i utbildningsvolymen som driver förändringen i BNP?

Så vad är det vi pratar om när vi pratar om allt detta? Och, som sagt, vart tar allt utbildningsinnehåll vägen? En intressant tolkning finns, kanske flera, men de får anstå till ett annat tillfälle.