Kommunals utredare

Kommer man överens om en ny socialförsäkring?

”Man stod på en ödslig plats och blickade in i en dyster framtid”.

Så uttryckte sig historikern Urban Lundberg (Institutet för framtidsstudier) när han för Svensk socialpolitisk förening i förra veckan skulle berätta om bakgrunden till varför man lyckades nå en så pass bred politisk enighet kring reformeringen av pensionssystemet. 1994 reformerades pensionssystemet, ATP begravdes och ett nytt pensionssystem såg dagens ljus. Alla partier i riksdagen ställde sig bakom utom Vänsterpartiet. Miljöpartiet och Sverigedemokraterna var inte riksdagspartier då.

ATP, som betraktades som juvelen i den svenska välfärdsstatens krona, förväntades gå i kvav om inga förändringar vidtogs. Den ekonomiska situationen på 1990-talet hjälpte till att skapa det krismedvetande som påverkade de politiska partiernas vilja att enas om en reform. Det hade betalats ett politiskt pris för att använda ATP som ett slagträ i debatten.

Vad krävs idag för att nå en bred politisk överenskommelse om en sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna? De är sedan ett år satta under parlamentarisk utredning, stora reformer förväntas. Finns det idag ett krismedvetande som skulle motivera de politiska partierna till reformlust?

Det borde det finnas. Sjukförsäkringen är ett misshandlat politisk område sedan länge. Legitimiteten har successivt urholkats under lång tid. Det har inte blivit bättre på senare år. 45 000 personer har hittills utförsäkrats från sjukförsäkringen. Regeringens rehabiliteringskedjereform är redan efter tre år utsatt för lappande och lagande. Avtalsförsäkringarna och de helt privata försäkringarna tar över allt mer och vi lämnar alltmer den gemensamma försäkring där mina villkor är dina villkor.

Hållbarhet finns med i den parlamentariska utredningen som mål för försäkringarna. Retoriskt får de politiska partierna betraktas som delade i frågan om sjukförsäkringen befinner sig i kris och om systemen inte är hållbara som de är.

Har det funnits ett politiskt pris för att vara oense, som var fallet med pensionssystemet? På en direkt fråga om utsikterna för de politiska partierna att lyckas med att bli överens om sjukförsäkringen menade Lundberg att det nog snarare är så att eftersom partierna är så ense om pensionssystemet får sjukförsäkringen spela rollen av ett stort politiskt område som delar de politiska partierna. De är ense om pensionssystemet, men i alla fall inte om sjukförsäkringen.

Vem får betala priset för sjukförsäkringen som politiskt slagträ?