Kommunals utredare

Kön, lön och arbetstid (2010)

Rapporten Kön, lön och arbetstid belyser löner och arbetstider inom Kommunals kvinnodominerade avtalsområden ur ett jämställdhetsperspektiv. Syftet är att ge ökad kunskap om löneskillnader mellan könen och kvinnors deltidsarbete. Rapporten togs fram som ett faktaunderlag till Kommunals kongress i Stockholm 7–11 juni 2010.

Slutdiskussion

Rättvisa löner, rimliga arbetstider, egen försörjning och reella möjligheter att kombinera familj och yrke utan att halka efter i arbetslivet var och är de absolut viktigaste jämställdhetsfrågorna för medlemmarna i Kommunal. Lönegapet mellan kvinno- och mansdominerade yrken och branscher är fortfarande stort och lönenivån lägre för kvinnliga arbetaryrken inom de demografiskt betingade välfärdstjänsterna. Det omfattande och till stor del ofrivilliga deltidsarbetet är fortfarande ett av de största hindren för kvinnors ekonomiska självständighet och bidrar i förlängningen till att kvinnor har svårt att försörja sig på sin egen lön och pension.

Kritiken mot dåtidens fackliga jämställdhetsstrategier i rapporten till Kommunals sjuttioårsjubileum 1980 var stark:

”Det gäller att utveckla facklig politik som bär fram kvinnokrav i stället för gällande könsneutrala regler som i allt är inrättade efter mäns omständigheter.”

Kritiken gällde en facklig politik med ambitionen att öka kvinnors förvärvsarbete och fackliga delaktighet men utan att ta hänsyn till att kvinnors livsomständigheter såg annorlunda ut än mäns. En politik som kanske främst såg till de kvinnliga medlemmarna som ett steg mot facklig styrka; men som däremot inte i första hand uppmärksammade kvinnors fackliga behov eller vikten av att förhålla sig till ”livet utanför” som en bestämmande faktor för villkoren i arbetslivet. Rapportens slutsats var att det krävdes en ny och särskild kvinnopolitik för fackliga frågor. En politik som gav utrymme för ansvaret för hem och familj, men som samtidigt uppvärderade den kvinnospecifika normen.

Trots att förutsättningarna för kvinnors och mäns förvärvsarbete fortfarande är ojämnt fördelade — det stora ansvaret för det obetalda omsorgsarbetet ligger fortfarande på kvinnor axlar — bör det fackliga svaret inte vara att anpassa lösningarna efter det. Det betyder inte att blunda mäns och kvinnors skilda förutsättningar: en facklig feminism måste ta hänsyn till samspelet mellan villkoren i hem och arbetsliv. Men det är aldrig en lösning att skapa särspår för kvinnor. Skilda normer för förvärvsarbete för män och kvinnor kommer med all säkerhet att återskapa skillnader i värdering och facklig förhandlingsposition. Därför kräver en skarp facklig jämställdhetspolitik tydliga målprioriteringar och strategier som syftar till att förändra maktrelationerna i grunden. Målet måste vara att kvinnor och män kan försörja sig på samma villkor.

Likvärdig lön

De genomsnittliga löneskillnaderna mellan kvinnor och män inom samma yrke inom Kommunals avtalsområden är små. Däremot finns det skillnader i genomsnittslön mellan de kvinno- och mansdominerade branscherna. Löneläget är generellt lågt. Medellönen för Kommunals mansdominerade branscher är ungefär lika hög som medellönen för alla arbetaryrken, medan medellönen för de kvinnodominerade branscherna ligger lägre ju större andel kvinnor som arbetar där. Det stora lönegapet finns mellan kvinnodominerade och mansdominerade arbetaryrken. Samma mönster återfinns även bland tjänstemannayrkena.

Ur ett jämställdhetsperspektiv gäller löneproblematiken inom Kommunals avtalsområden framför allt två aspekter:

För det första det generellt låga löneläget. Denna låglöneproblematik fördjupas av den stora andelen deltidsanställningar inom kvinnodominerade branscher som innebär inte bara en låg lön per arbetad timme utan också lägre inkomster eftersom många inte arbetar heltid.

För det andra: Löneproblematiken handlar inte så mycket om löneskillnader mellan kvinnor och män inom samma yrke. Den typen av lönediskrimininering är begränsad för Kommunals del. Det allra största problemet är de skillnader i relativlön som finns mellan mans- och kvinnodominerade yrken, och avtalsområden. Skillnaderna kan bero på värdediskriminering som innebär att typiska kvinnoyrken värderas – och därmed betalas – lägre än typiska mansyrken med samma typ av kvalifikationskrav.

Insikten om att värdediskriminering troligen existerar aktualiserar två frågor. Den ena är vikten av att diskutera förekomsten av eventuell värdediskriminering när löneskillnader mellan könen beräknas. Istället för att anse att de skillnader i lön som rent statistiskt sett kan förklaras av skilda yrken och branscher därmed också utgör rimliga och godtagbara skäl för löneskillnader bör man diskutera i vilken utsträckning dessa faktorer kan återspegla en förekomst av värdediskriminering. Effekterna av könssegregeringen på arbetsmarknaden bör belysas och diskuteras i stället för att definieras bort. Det andra är att värdediskriminering måste motverkas långsiktigt i fackligt samförstånd och kräver en uthållighet som går utöver enskilda avtalsrörelser.

”Krossa deltidsnormen”

”Krossa deltidsnormen!”. Så drastiskt uttryckte sig forskaren och jämställdhetsutredaren Gertrud Åström på Kommunals 8-mars seminarium i Stockholm 2006. Några i publiken drog nog efter andan, medan andra nog tyckte att det var på tiden. Syftet var att peka på att så länge det råder olika normer för kvinnors och mäns förvärvsarbete kommer vi aldrig att nå jämställdhet: kvinnors och mäns lika möjligheter att vara ekonomiskt självförsörjande.

Kanske är det så drastisk man måste vara för att någon förändring ska ske. Det innebär inte att blunda för att deltidsarbetet är en lösning på många medlemmars livssituation, och ger en välbehövlig flexibilitet under mer intensiva perioder under ett arbetsliv. Problemet är att deltidsarbetet inom kvinnliga arbetaryrken i vård- och omsorgssektorn inte är helt valfritt utan strukturellt befäst på ett sätt som ger de anställda en svag ställning på arbetsmarknaden och låga inkomster i ett livsperspektiv.

Det ofrivilliga deltidsarbetet inom kvinnodominerade avtalsområden är ett mycket stort problem för medlemmarna i Kommunal. Det har ofta sin grund i bristande arbetsorganisation och en tradition av deltidsanställningar. Samtidigt ligger problemet med ofrivilliga deltider inom parternas förhandlingsram. För att ”krossa deltidsnormen” och dess negativa konsekvenser krävs emellertid att man även breddar perspektivet till den självvalda deltiden. Det gör det mer komplicerat, men även mer relevant.

Det finns en koppling mellan efterfrågan på och utbud av deltidsarbete. Ett intresse för deltidsarbete bidrar till att verksamheterna organiseras kring deltidsanställningar. Det leder i sin tur till en överdimensionerad efterfrågan på deltidsarbete inom dessa verksamheter. Det etableras en deltidsnorm, och det som varit en acceptabel nedsättning i arbetstid för någon under en viss period blir ofrivillig senare i livet, eller för någon i en annan livssituation. Det är viktigt att komma ihåg att vare sig deltidsarbetet är självvalt eller ofrivilligt skapar det strukturella ekonomiska skillnader mellan kvinnor och män som grupp.

Det finns med andra ord en tydlig målkonflikt i att arbeta för att heltidsanställningar ska vara norm inom kvinnodominerade branscher samtidigt som man håller fast vid vikten av valfrihet att välja arbetstid. Här krävs en prioritering av vilka strategier som är mest effektiva för att uppnå målet om ekonomisk självständighet för både kvinnor och män.

Men innebär att eftersträva en heltidsnorm att svika de grupper som upplever att de vill och behöver gå ned i arbetstid? Nej, det behöver det inte göra. Däremot behöver en facklig jämställdhetspolitik ställa sig frågan på vilka problem deltidsarbetet är en lösning och försöka hitta strategier för att underlätta utan att kompromissa med den fackliga huvuduppgiften att det ska gå att försörja sig på sitt arbete. En utbyggd barn- och äldreomsorg, samt strategier för att fördela föräldraledigheten mer lika mellan föräldrarna är exempel på sådana lösningar.

Heltid ska vara en rättighet. Då måste det också vara en rimlighet.

Rapporten är skriven av utredare Joa Bergold 2010.