”Du gör ett bra jobb men…” 

Vi som jobbar på golvet springer fortare och fortare. Men det syns inte i lönekuvertet, skriver elevassistenten Jennifer Eriksson i ett blogginlägg.

Fortsätt läsa

”Du gör ett bra jobb men…” 

Är en fras som kan döda vilken glöd som helst. Den makt som arbetsgivarna har över oss är påtaglig och gör sig ofta påmind. 

Jag jobbar som elevassistent på en särskola. Hur jag mår speglar sig väldigt mycket  i mina elever. Varje morgon frågar jag mig själv ” hur många kort kommer vi jobba idag. Det är en stressfaktor. Det är jobbigt och tärande. Det är en evig stress  att inte veta hur dagen kommer se ut. Arbetsgivaren upprepar dock ofta att så länge eleverna mår bra så är allting bra. Men, att eleverna mår bra är enbart ett resultat av att vi som jobbar på golvet springer fortare och fortare för att lösa underbemanningen. 

Det syns inte i lönekuvertet. Istället får jag höra att ”du gör ett bra jobb, men du har haft lite mycket sjukfrånvaro, men som sagt du gör ett mycket bra jobb när du är på plats så fortsätt med de så ska du se att de syns nästa år”. Jag vet med säkerhet att det inte stämmer. Men jag orkar inte tjafsa. Med den stress jag möter varje dag så vet jag att snart stupar jag. Men jag fortsätter ändå, för tänk om uppskattningen tillslut kommer? Om orden faktiskt är sanna.

Varför tillåter vi oss detta. Jo för vi behöver våra jobb. Det låter kanske lite hårt men de är sanningen, om jag vägrar blir jag utbytt. Så vi sliter tills vi går sönder och kör på ändå. För att vi får en gnutta hopp när våra arbetsgivare berömmer oss med vad som sen visar sig vara tomma ord. 

Vi blir ifrågasatta när vi är hemma och är sjuka. Precis som vi blir ifrågasatta när vi är på jobbet friska och kryper på knäna i allt jobb. Varför jobbar ni inte fortare? Oavsett vad vi gör så är vi aldrig tillräckligt bra för det där lila extra i lön. 

Det spelar ingen roll om hur mycket vi kämpar och bevisar för arbetsgivaren att vi är mer än tillräckliga.  Vi får ändå höra ”Du gör ett bra jobb, men, `du har varit sjuk lite för ofta” eller ”Du gör ett bra jobb, men vi har inte budgeten för att ge dig högre lön, men jag ville ge dig mer”.

Den enkla frasen svider som skrubbsåret på knät från gympasalsgolvet.

Varför ska vi nöja oss med  enkla uppmuntringar som inte ger oss mer att leva för? Tomma ord mättar ingen. Tittar vi tillbaka på pandemin så kan vi tydligt se att vi inte är värda mer än tomma ord och applåder. Det samma skulle aldrig räcka för arbetsgivarna. Och. Tittar vi på de som varit är det inte arbetsgivarna som har lidit. Det är vi. Vi som är på golvet. Vi som tar hand om våra äldre, våra sjuka, våra och alla andras barn i olika utsträckningar. Det är vi som får bära lasset. Det är vi som indirekt får höra att vi inte kämpar tillräcklig. Vi är inte tillräckliga. Men de gör inget för vi ”gör ett bra jobb, men…” 

Det räcker nu. Vi lever i en demokrati. Vi behöver använda våra röster och sätta ner foten. Det får vara slut på de tomma orden, de är arbetarnas tid nu.

Jennifer Eriksson

Inga kommentarer

Innan du kommenterar, läs våra regler för kommentarer.