Jessica P Klemetsson: Välfärdsmiljarderna

Vi vet att det är svåra avvägningar som kommunerna ställs inför när resurser ska fördelas. Att få en ekonomi i balans som ändå tillfredsställer alla verksamheters behov. Att kunna göra nödvändiga investeringar för framtiden. Tro oss när vi säger att vi och våra medlemmar som arbetar i så gott som alla kommunens verksamheter vet vad detta betyder. Vi märker det varje dag när vi kommer till vårt arbete på äldreboendet, förskolan, idrottsplatsen eller sätter oss i traktorn för att arbeta.

Vi märker det i ständigt ökade antal arbetsuppgifter, minutscheman med fler äldre att besöka i äldreomsorgen, färre kollegor och svag löneutveckling. Då har vi inte nämnt alla de medlemmar som jobbar i otrygga korttidsanställningar, ofrivillig deltid eller hos privata utförare som sparar på personalen för att kunna generera en vinst.

Den 20 januari fattade riksdagen beslut om att skjuta till fem miljarder kronor till kommuner och regioner, varav 3,5 miljarder var riktade till kommunerna utöver de förstärkningar som låg sen tidigare i höstbudgeten. Pengar som uttalat skulle gå till att stärka välfärden och tryggheten i kommunerna.

Sen skedde något som få hade väntat sig. Coronapandemin drabbade oss och inte minst i kommunerna blev det uppenbart hur sårbara vi var. Åratal av effektiviseringar, privatiseringar och liberala marknadsmodeller med new public management, just-in-time-filosofi och behovsprövningar av välfärden gjorde det smärtsamt tydligt hur bräcklig vår gemensamma välfärd hade blivit.

Våra medlemmar och fackliga ombud har vittnat om allt ifrån avsaknad av den mest grundläggande skyddsutrustningen till personal som tvingas arbeta trots att de är sjuka. Men det som är mest upprörande är att våra medlemmar inte får göra det de är bäst på. Det många av dem vill göra. Att ta hand om och skydda de gamla, svaga, unga och behövande i vårt samhälle.

Regeringen har sedan dess skjutit till över 20 miljarder kronor ytterligare till kommunerna varav 12,5 miljarder är i permanenta ökningar av statsbidraget. För många av oss helt obegripliga summor, inte minst för barnskötaren med en lön på 23 600 kronor före skatt eller den deltidsarbetande undersköterskan i hemtjänsten som får ut 14 000 efter skatt.

Nu är det dags att ta ställning. Att i stormens öga ta de politiska beslut som behövs fattas. Att inte bara ge välfärdens kämpar en varm applåd och fina ord, utan även ge dem de förutsättningar som de förtjänar för att kunna göra ett gott arbete utan att slita ut sig i förtid eller behöva bekymra sig för om pengarna räcker till hyran i slutet av månaden.

Det kommer en tid efter Corona också. En tid då vi kommer att bedömas och dömas utifrån våra handlingar. Men också en tid då vi kan dra lärdomar av tidigare sätt att organisera vårt samhälle. Det är nu vi har en möjlighet, trots den enorma utmaning vi står inför med en världsomspännande pandemi som ligger som ett mörker över oss. Vi kan göra det Sverige har gjort tidigare. Statsfinanserna är starka och genom att satsa på det gemensamma satsar vi på vår framtid. Vi kan tillsammans bygga en framtid där alla får vara med. Där välfärdsarbetarna får de resurser de förtjänar och behöver. Där våra äldre kan få en värdig äldreomsorg och våra barn en trygg hand som kan leda dem in i vuxenvärlden.

För det krävs att de pengar som nu har skjutits till kommunerna används till trygga heltidsanställningar, goda löner och arbetsvillkor, krav på detsamma hos de privata utförare som kommunen använder, schyssta upphandlingsvillkor, bra bemanning och slut på minutscheman och detaljstyrning.


Låt välfärdens proffs få vara proffs.



Jessica P Klemetsson, avdelningsordförande Kommunal Stockholms län

Här hittar ni preliminär fördelning kommun för kommun.
https://www.regeringen.se/artiklar/2020/05/preliminar-fordelning-av-tillskott-till-kommuner-och-regioner-for-2020/

Inga kommentarer

Innan du kommenterar, läs våra regler för kommentarer.