Malin Ragnegård – Förbundssekreterare Kommunal
Här finns mina tankar och åsikter i olika frågor som rör min fackliga vardag
Välfärdsindustrin
Föreställ dig en kommun som en stor industri eller fabrik. Där det produceras hårdvara istället för omvårdnad och där majoriteten är män istället för kvinnor.
Föreställ dig då att alla dessa män, efter att ha tjatat och kämpat i många många år, äntligen har fått arbetskläder och äntligen ska även deras arbetsgivare jobba för att alla anställda ska få en heltidsanställning. Männen tycker att det inte är mer än rättvist då kvinnorna på industrin bredvid alltid har haft de rättigheterna.
Men det är fortfarande inte riktigt rättvist.
Arbetskläder innebar inte arbetsskor och det är diskussioner huruvida det är de anställda eller arbetsgivaren som ska stå för tvätt av arbetskläderna. Arbetstiderna är slitsamma och arbetsbelastningen är hög. Deras arbete styrs per minut i ett system som upplevs både strssande och hämmande för verksamheten. Beslut som rör produktionen , som de är mest kunniga i, tas över deras huvuden. Istället för att varje skiftlag får så många personer som behövs för att hantera varje maskin så får de arbeta med en lägre bemanning än vad behovet är – istället tas det ofta in timanställda vikarier.
Dessutom har kvinnorna på industrin bredvid mycket högre lön. För att inte tala om deras chefer och cheferna över dem.
Fler och fler slutar på fabriken som de arbetat på så länge. De orkar inte mer. Många har blivit sjukskrivna på grund av jobbet, men arbetsgivaren säger att det är svårt att säga att det skulle bero just på jobbet.
De som ändå är kvar organiserar sig i facket och säger ifrån. Men de blir inte lyssnade på. De utser skyddsombud och driver sina frågor. De får till förändringar, men de är små i jämförelse och det går väldigt långsamt.
Det finns inga pengar får de höra. När de äldre kollegorna går i pension anställs inga nya – det ska spara pengar. Arbetarna protesterar. De har ju bättre förslag, andra idéer. Men nej. Budgeten framför allt, även fast alla vet att budgeten inte går ihop när sjukskrivningarna ökar och att det ständigt tas in timanställda istället för ordinarie personal.
Kom nu tillbaka till verkligheten.
Det här är det vi ska förändra. Inte för att vi behöver, bör eller vill utan för att vi SKA och vi MÅSTE.
Det är det här det handlar om. Det ojämställda arbetslivet.
Så. Alla ni tjänstemän och politiker som styr över industrin i kommun och landsting – välfärdsindustrin, när kommer förändringen?
För om vi tänker efter så är det ju helt galet att det ser ut så här. Eller hur?
