Mina tankar

Tankar från Vänervästs ordförande

Jag blir heligt förbannad

Medlemmarna i Kommunal står just nu mitt i coronastormens öga. Men våra insatser tas återigen för givet. Ska vi ha en trygg och säker välfärd i framtiden som även klarar av nästa pandemi så måste någon bestämma sig för att villkoren för Kommunals medlemmar ska bli bättre.

Flera veckor har nu gått sedan vi påbörjade arbetet med att ta oss an det virus som kommit att förändra hela världen och vårt sätt att leva. Nu prövas vår uthållighet och solidaritet på ett sätt som vi inte är vana vid. I Sverige har vi haft en helt annan strategi att möta Coronaviruset än i många andra länder. Här tror vi på människor, att vi är kapabla att förstå allvaret i situationen och ta ansvar. Planen har varit att inte låta smittan explodera ute i vårt samhälle. Vi kan inte stoppa den men vi kan ha kontroll på den om vi följer de rekommendationer och riktlinjer som Folkhälsomyndigheten och regeringen ger oss.

 

Domen är hård! Stanna hemma om du inte måste gå ut, inga stora samlingar får förekomma, om ni träffas så håll avstånd, res inte, stäng alla gymnasieskolor och är du äldre eller har en annan riskfaktor så ta detta på extra stort allvar. Man kan dö av Covid-19. Våra liv och vårt samhälle är starkt begränsat och vi lyder för att skydda varandra och för att vi vill att den här farsoten snart ska vara över. Vi orkar med det för att vi måste och för att bättre tider kommer. Men det finns människor i vårt samhälle som står mitt i stormens öga.

 

Det är medlemmarna i Kommunal. Det är vi som, trots hot mot hälsa och liv, ska utföra alla de samhällsviktiga funktioner som behövs för att samhället ändå ska fungera. Det är undersköterskor, barnskötare, bussförare, lokalvårdare, vaktmästare och många fler viktiga yrkesgrupper som varje dag går till jobbet trots att det kan vara riskfyllt. Men vi är anställda för att utföra samhällsnytta. Vi har valt våra yrken för att vi vill hjälpa, vårda och ge service till andra människor och vi är proffs på våra jobb.

 

Men våra insatser tas återigen för givet. Jag har så länge jag varit engagerad i Kommunal kämpat och drivit viktiga villkorsfrågor. Många gånger känns det fruktlöst. Vi kommer aldrig ikapp. Jag har frågat mig själv många gånger varför just vi måste kämpa så hårt och så länge för att få det mest grundläggande. En lön som går att leva på, en arbetsmiljö som inte sliter ut oss, hållbara arbetstider, arbetskläder och mycket annat som är självklart på t.ex. en mansdominerad arbetsplats. Det är oerhört frustrerande att vara en så viktig del av samhället men att villkoren inte speglar det.

 

Lite naivt trodde jag att vi skulle få slippa kämpa för vårt värde i vår gemensamma kamp mot Covid -19. Att de som står i frontlinjen skulle få allt stöd och hjälp de behöver. Men istället för att kunna lägga allt vårt fokus och all vår kraft på att bekämpa viruset får nu Kommunals medlemmar och alla deras fantastiska skyddsombud kämpa för att få det nödvändiga skydd och trygghet som behövs för att ta oss igenom detta. Deras oro och rädsla möts av oförstående chefer, deras krav på nödvändig skyddsutrustning blir en debatt och semester blir det när verksamheten tillåter. När rädslan, oron och bristen på förståelse landar i hot om uppsägningar är botten nådd.

 

Jag blir heligt förbannad av bristen på respekt och uppskattning för det viktiga arbetet som alla medlemmar i Kommunal utför varenda dag, dygnet runt. Vad kommer det sig att det tas för givet att vi alltid kommer ställa upp till vilket pris som helst? Nu får det vara nog! Jag är supertaggad på avtalsrörelsen i höst. Ska vi ha en trygg och säker välfärd i framtiden som även klarar av nästa pandemi så måste någon bestämma sig för att villkoren ska bli bättre. Politiker och arbetsgivare måste prioritera det viktigaste i sina verksamheter, nämligen medlemmarna i Kommunal!