Avtalsbloggen

Coronastyle hejdå – utan kalas och kramar

I februari i år meddelade jag att jag skulle sluta mitt uppdrag som avtalssekreterare och avgå till förbundsmötet i maj av hälsoskäl. Då, när jag beslutade mig för att jag...

Fortsätt läsa

I februari i år meddelade jag att jag skulle sluta mitt uppdrag som avtalssekreterare och avgå till förbundsmötet i maj av hälsoskäl. Då, när jag beslutade mig för att jag måste sluta, så såg jag ändå framemot en sista avtalsrörelse. Jag är en förhandlare och jag älskar avtalsrörelser.

Så här sa jag då:

– Jag har nu fullt fokus på att göra en riktigt bra sista avtalsrörelse. Jag ska krama ut varenda droppe av mig själv och av arbetsgivarna för så bra avtal som det bara går. Extra roligt och viktigt eftersom Kommunal går själva – och då brukar vi få till bra avtal. Det fixar vi nu också – tillsammans.

 Inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat drömma om att bara några veckor senare så skulle vi befinna oss i en pandemi som världen aldrig skådat. Corona kom och vände upp och ner på allt. Våren blev inte som någon hade tänkt sig och har för många, inklusive mig själv, varit en prövning. Fokus blev något annat och frågor som aldrig tidigare frågats kom och svar som aldrig getts fick nu sina lösningar. Att förhandla fram avtal blev istället att hantera frågor kopplat till pandemin och få riktlinjer, tyckanden och ställningstaganden på plats. Varje dag fick vi gnugga geniknölarna för att få fram lösningar på olika problem.

 Nej, inte alls som jag tänkt mig blev det. Jag hade ju tänkt sluta i maj som avtalssekreterare men vara med avtalsrörelsen ut som ett stöd. Så bara några veckor efter mitt uttalande konstaterade hela arbetsmarknaden att det var omöjligt att förhandla under rådande omständigheter. Hur skulle vi kunna förhandla utan att träffa arbetsgivaren? Hur skulle vi kunna arbeta med våra delegationer om folk inte får resa? Kan medlemmarna i Kommunal lämna sina viktiga jobb för att åka till Stockholm och förhandla avtal?

Svaret blev nej på alla frågorna. Så alla, med industrin i spetsen, satte avtalsrörelsen på paus. Avtalen prolongerades till hösten i tron att då skulle pandemin vara över. Likadant gjorde vi med förbundsmötet, vi sköt upp det till september. Vi trodde att vi då kunde ses fysiskt, pandemin skulle vara över och förbi.

Men ack vad fel vi hade. Ja fel hade vi, ingenting är ju över. Istället har vi fått tänka om och ändra våra möteskulturer från att ses fysiskt till att ses via digitala kanaler. Det funkar även om det inte är optimalt eller lika roligt som att träffas på riktigt. Delegationerna har vi nu träffat digitalt och kommer att så göra i avtalsrörelsen. Förbundsmötet nästa vecka körs digitalt och då kommer jag efter 33 år som förtroendevald och anställd i detta förbund säga hej och tack för mig.

Jag har fått många frågor om hur det känns och kan ärligt säga att det känns ganska jobbigt. Vem är jag utan Kommunal? Hela mitt vuxna liv har handlat om Kommunal i olika uppdrag på olika ställen i organisationen, som kontaktombud på min arbetsplats, ordförande på sektionen, avdelningsstyrelseledamot, ombudsman och lokalkontorschef på avdelning, ombudsman på förbundet och nu de sista ljuva 10 åren som avtalssekreterare.

I februari skrev jag att man måste ha lust, vara stark och frisk för att hålla ett sådant högt tempo som jag gjort dessa 10 år. Och där är jag inte längre, så jag är trygg med att jag gör rätt. Det är dags för mig att lämna över till en ny avtalssekreterare som med kraft kan ta sig an avtalsrörelsen och förhandla fram riktigt bra avtal. För det medlemmarna i Kommunal värda! Man kan väl säga att jag blev snuvad på ”konfekten” det vill säga avtalsrörelsen. Jag hade velat vara med, men nu får jag sitta på läktaren, se på och heja.

Jag slutar som avtalssekreterare, men kommer ha en del styrelseuppdrag kvar och jag har även andra uppdrag på gång utanför organisationen så jag kommer fortsatt ha att göra. Det känns bra att inte gå från överfull kalender till helt tom.

Men Corona snuvade mig inte enbart på min sista avtalsrörelse utan också möjligheten att säga hejdå till alla som jag arbetat med genom åren. Jag har uppskattat alla samarbeten och har haft så mycket rolig genom åren och vill verkligen från djupet av mitt hjärta tacka alla som bidragit till att mitt jobb varje dag varit meningsfullt och roligt. Ingen nämnd och ingen glömd. Men framförallt ett stort tack till alla medlemmar som gett mig förtroendet att verka i mina olika ”gärningar” och jag hoppas att jag bidragit med en del bra saker.

Jag har varit mallig och är det fortfarande för att jag fått möjligheten att driva frågor, förhandla fram bättre löner och anställningsvillkor, fått utveckla förbundets politikområden som exempelvis löner, arbetstider, yrkesutvecklingsfrågor och arbetsmiljö. Mycket arbete återstår dock innan vi kan vara nöjda och jag önskar min efterträdare lycka till i det arbetet.

Tack för mig. Jag hoppas att jag får träffa alla härliga människor med både kalas och kramar någon gång efter dessa corona tider.