Avtalsbloggen

Följ Kommunals blogg om avtalsrörelsen

Varför måste man lämna världens roligaste jobb?

Efter tio år med världens roligaste och viktigaste förtroendeuppdrag har jag nu bestämt mig för att detta blir min sista avtalsrörelse som avtalssekreterare för Kommunal. Jag är en person som vill förändra, driva på, göra skillnad – och som alltid ger minst 200 procent. Men under hösten har det blivit tydligt att kroppen inte längre orkar och att jag inte kommer att kunna ladda om inför avtalsrörelserna 2021, 2022 och så vidare. Nu kommer jag koncentrera mej på en sjuhelvetes bra avtalsrörelse, där jag ska krama ut varenda droppe av mej själv och av arbetsgivarna för så bra avtal som det bara går. Extra roligt och viktigt eftersom Kommunal går själva – och då brukar vi få bäst avtal. Och det ska jag banne mig fixa nu också. Tillsammans med alla er andra.

Fortsätt läsa

Så till frågan i rubriken: Ja, varför måste man lämna världens roligaste jobb?

Den här texten och den här bloggen är den jobbigaste och svåraste jag hittills skrivit.

Efter många sömnlösa nätter och efter en lång våndas överväganden så har jag nu meddelat valberedningen min avgång. Jag väljer att lämna mitt uppdrag som avtalssekreterare efter 10 fantastiska år. Jag lämnar uppdraget vid kommande förbundsmöte i maj.

Det här beslutet har varit så svårt att fatta för jag lever, jag andas och jag är Kommunal. Jag har varit förtroendevald, sedan anställd och återigen förtroendevald som avtalssekreterare i 33 år sammanlagt.

Att vara avtalssekreterare är nog det roligaste man kan göra i organisationen, om jag får säga det själv men också ett otroligt krävande arbete. Jag har under de här 10 åren praktiskt taget jobbat 24:7, 365 dagar om året. Jag är alltid tillgänglig och har velat vara det för medlemmar, förtroendevalda, ombudsmän, arbetsgivare och media. Det har aldrig känts som en belastning tvärtom har det varit självklart att alltid finnas där.

Jag är en person som vill förändra, driva på och göra skillnad. Jag är inte mycket för att snacka, jag vill att saker ska hända på riktigt, jag vill se resultat. Det kräver kraft och mycket energi av mig varje dag.

Jag är stolt över många saker som jag gjort under de här åren och som har gjort skillnad för medlemmarna i Kommunal. Ja, jag har varit den som kommit på idéer som jag bestämt och gett mig fasen på ska genomföras och, ja, mycket har förverkligats, men jag hade aldrig klarat det själv. I mitt arbete behöver jag ett bra lag runtomkring mig och det har jag sannerligen haft lyckan att ha. För att kunna förändra och förbättra medlemmarnas villkor, så behöver vi motparter det vill säga arbetsgivare som lyssnar och vill möta upp de förslag som vi lagt i avtalsrörelserna, men också ofta utanför förhandlingsrummen där faktiskt det mesta händer och där de mest galna idéer (som arbetsgivaren kanske till en början tyckte) kan bli verklighet. Jag har under mina år varit oense med arbetsgivare, vi har haft ordväxlingar och hårda duster emellanåt, vi har varslat när det har varit nödvändigt, vi har strejkat när vi har sett det som ett sätt att flytta fram positionerna, men för det mesta har vi haft ett bra och gott samarbete och hittat bra lösningar på svåra problem. För att lyckas vid förhandlingsbordet så måste man lyssna på motparten och försöka förstå, varför hen vill och på djupet förstå varför vi har olika uppfattningar. Från förståelse hittar man många gånger lösningar. Man hittar vägarna för att lösa svåra och komplicerade frågor som förenar bådas intressen.

Jag minns när jag blev vald 2010 och när applåderna på kongressen tystnat efter att Kommunal för första gången valde en kvinna till posten som avtalssekreterare, hur jag gick ut ur kongresslokalen och tog några djupa andetag för att ta tag i den pågående avtalsrörelsen som jag nu var ansvarig för. Det var rörigt och stormigt. Vi hade strandat förhandlingarna på flera områden och den sommaren kom att handla om att styra upp alla förhandlingar. Vi hade varslat inom travsporten och trädgårdsodlingen, vi hade strandat på Visita och medlarna lämnade sitt uppdrag efter att vi sagt nej till medlingsbud, vi hade pågående och svåra förhandlingar med Vårdföretagarna.

Då tänkte jag: vad har jag gett mig in på? Mitt mobilnummer låg ute på hemsidan, mobilen ringde oavbrutet, jag pratade dygnet runt med journalister och framförallt med sportjournalister om att travtävlingar nu skulle komma att ställas in på grund av strejk. Det var väl det värsta som hänt på länge inom sportvärlden.

Medlingsinstitutets dåvarande generaldirektör kallade mig till sig en varm sommardag i juli och frågade vad Kommunal höll på med och hur jag hade tänkt att vi skulle lösa alla de konflikter vi hade påbörjat och hur jag skulle styra upp situationen, då medlarna på flera avtal lämnat sina uppdrag.  Jag gick hem, kavlade upp ärmarna och tog kontakt med arbetsgivarna, delegationerna. Vi satte oss och förhandlade och vi löste frågorna. Jag var nöjd, medlemmarna var nöjda och vi fick alla avtal på plats den sommaren.

Sedan jag tillträdde har Kommunal haft avtalsrörelse varje år. Sex stora avtalsrörelser och fyra mindre. Fast de små har väl inte varit så små de heller.  2011 förhandlade vi avtal inom bussbranschen, det var svåra och tuffa förhandlingar men vi lyckades till slut efter många turer att träffa avtal. Värre blev det 2013 då vi varslade om konflikt, en strejk bröt ut och varade i flera veckor. Efter några veckors medling fick vi till slut ett avtal. Smått var det inte heller 2018 då vi varslade Vårdföretagarna om stridsåtgärder. Vi hade medling och efter mycket möda och stort besvär så fick vi till slut ett avtal som vi kunde vara nöjda med.

2019 var ett år som såg ut att bli lugnt, bara ett enda avtal att förhandla om, nämligen RIB- avtalet för deltidsanställda brandmän.  Men som förhandlare så är man ju inte nöjd om det blir för lugnt, så då bestämde vi tillsammans med SKR (Sveriges kommuner och regioner) att förhandla fram ett helt nytt och unikt avtal på arbetsmarknaden, nämligen det avtal som har gått under benämningen ”krisavtal” och där idén till avtalet väcktes efter 2018 års bränder. Vi hade då konstaterat att de vanliga kollektivavtalen inte ”räckte till” vid stora kriser, katastrofer där medlemmarna rycktes ur sina ordinarie jobb och arbetsuppgifter, där de ibland fick åka långt hemifrån för att bistå att släcka bränder, sova i gympasalar, jobba mer eller mindre dygnet runt. Då behövdes något annat, något mer, som skulle ge bra ersättningar och löner under dessa korta men intensiva perioder. Vi rodde detta avtal i hamn i juni efter ett långt och intensivt förhandlande.

Att rigga och förbereda en avtalsrörelse är ett stort projekt och ett stort maskineri med många pusselbitar som måste på plats innan förhandlingarna startar. Det ska samlas in avtalsförslag, de ska sammanställas för varje avtalsområde och medlemmar på avtalskonferenser ska tycka till och prioritera. Vi utser avtalsdelegationer som tar de prioriterade kraven vidare och som förbundsstyrelsen slutligen fattar beslut om. Sedan träffar vi alla de olika arbetsgivarorganisationerna på våra 70 kollektivavtal och lämnar över våra krav till arbetsgivarna och tar emot deras krav innan vi drar igång själva förhandlandet. Förberedelserna tar ungefär ett år. Att ha en ständigt pågående avtalsrörelse med så många avtal som stora Kommunal har, med 16 olika arbetsgivarorganisationer är förstås krävande, men också väldigt roligt.

Jag har många roliga minnen från alla förhandlingar och så många berättelser att berätta, men det får blir en annan gång.

Mitt jobb har inte bara handlat om avtalsförhandlingar, vilket man skulle kunna tro. Vi har sedan 2010 förhandlat många andra centrala avtal som jag kan vara stolt över. För att nämna några exempel: det omställningsavtal som förhandlades fram 2010-2011.

Omställningsavtal fanns överhuvudtaget inte inom Kommuner och Landsting, det här blev något helt nytt och 2016 vidareutvecklade vi avtalet med möjligheter till kompetensutveckling/utbildning i ett tillfälligt avtal och som från 2020 ska permanentas, vi har ett nytt samverkansavtal där arbetsmiljöarbetet har lyfts fram och implementering pågår. Vi har förhandlat fram nya pensionsavtal inom SKR men också förbättrat försäkringsvillkor på alla områden, såväl hos offentliga och kooperativa som privata arbetsgivare.

Men allt har inte handlat om förhandlande, ofta har vi samverkat med arbetsgivarna för att hitta bra lösningar på svåra problem. Som den gången när vi i frustration famlade om vad vi tillsammans skulle göra för att få upp arbetsmiljöfrågorna på dagordningen efter att Svenskt Näringsliv (SN) sagt nej till oss (facken inom offentlig sektor och SKR) efter ett långtgående arbete där vi inom ”vår sektor” skulle in och bli en part i Prevent. Vi hade tänkt oss att en aktör, skulle bli en stark aktör i arbetsmiljöfrågor för en majoritet av arbetsmarknaden. SN sa i sista stund och till vår förvåning nej till detta. Vi kliade oss i huvudet och funderade på vad vi som parter skulle göra därnäst? Ja, men vad fan, vi gör väl ett eget Prevent! Där och då bestämde vi att bilda Suntarbetsliv, året var 2013. Vi bildade föreningen, fixade ekonomin, skrev stadgar, fixade lokaler, anställde VD och arbetade som små flitiga myror med vår gemensamma baby som med årens lopp har vuxit och hittat formerna och idag är den bästa leverantören på arbetsmarknaden i arbetsmiljöstöd och verktyg. Det som är unikt är att allt är anpassat för kommuner, regioner och Sobona-företag. Vi har sakta men säkert utvecklat verksamheten till att bli något riktigt bra där vi som parter tillsammans i samverkan utvecklar arbetsmiljöarbetet. Babyn har vuxit och är ingen baby längre och jag är väldigt stolt över det vi åstadkommit hittills.

Apropå arbetsmiljö så har det nog varit den fråga, som jag de senaste åren engagerat mig mycket i. Dels genom mitt styrelseengagemang i Suntarbetsliv, men också i Prevents styrelse. Men mest nöjd är jag med att vi gjorde ett gediget och stort arbete med att få till ett användbart verktyg i den arbetsmiljöstrategi som blev klar 2018. Arbetsmiljöfrågorna var nedprioriterade eller åtminstone så hängde de inte riktigt ihop med övrig verksamhet. Det fanns mycket kunskap i organisationen, många skickliga och duktiga ombudsmän och förtroendevalda, men vi fick liksom inte till det där riktiga knycket. Jag tror och hoppas att vi idag lägger mycket mer tid och fokus på arbetsmiljöfrågorna och att många av de problem och utmaningar som finns på våra medlemmars arbetsplatser, enbart kan drivas med framgång som just arbetsmiljöfrågor och där är ”rätt arbetsmiljö”, Kommunals arbetsmiljöstrategi, ett bra verktyg för förtroendevalda i det lokala arbetet. Centralt ska Kommunal jobba vidare med strategin, förädla och anpassa den utifrån de utmaningar och behov som finns i de olika branscherna och inom respektive yrke.

Det som har varit viktigt för mig i mitt uppdrag, är att få tydlighet i de frågor vi driver. Riktningen ska vara utstakad och alla i organisationen ska veta vad som är vems uppgift. Vilka målen är, och hur vi når dit.  Därför har våra politikdokument som ”rätt lön”, ”rätt arbetstid” och ”rätt utbildning” varit viktiga dokument som är ledstjärnor i alla de beslut vi tar. Jag tror att vi är rätt dåliga på att beskriva hur alla dessa dokument hänger ihop och vad som är den röda tråden och att det är ur dessa dokument som det hämtas kraft till det arbete vi gör dagligen. Det blir verkstad. Här finns förbättringspotential.

Några ”verkstäder” för att ge exempel, har varit de förändringar vi avtalat om i våra löneavtal för att få mer lokalt inflytande, vi har höjt lägsta lönerna, fått reallöneutveckling men framförallt har undersköterskesatsningen varit ett viktigt steg för att nå målen för högre löner för yrkesutbildade, som också är värdediskriminerade. Det har vi lyckas med, samtidigt som andra grupper också fått mer. Det är tydliga steg i en riktning för att nå våra lönepolitiska mål.

Vi har med SKR varit överens om utbildningar inom vård och omsorg, lägsta nivå och ingångar in i jobbet. Vi har infört heltidsarbete som norm, vi har samverkat fram ett nytt och bättre samverkansavtal. Vi äger utbildningarna genom vård och omsorgscollege tillsammans med SKR, Sobona, KFO och Vårdföretagarna. En bra samverkan med goda resultat. Listan kan göras lång.

Det jag vill säga, är att när vi tar beslut i organisationen, oavsett om det är på kongress eller i förbundsstyrelse så krävs ett målmedvetet och uthålligt arbete för att nå resultat. Går det inte första gången så prova igen, går det inte andra gången så då får man skruva och greja lite och prova igen, förbättra, finslipa argumenten och bli ännu mer energisk och plötsligt är man framme. Ja det är klart det händer att det absolut tar stopp och att allt inte blir som man tänkt sig, men oftast kommer man åtminstone en bit på vägen mot målen.

Något som inte alltid gått lika bra och som har varit jobbigt, tungt och bitvis frustrerande är att vi inte fick till någon LO-samordning 2012, 2016 och heller inte inför avtalsrörelsen 2020. Skälen till detta har jag berättat om i bloggen tidigare, så det tänker jag inte ägna så mycket tid åt här, men jag kan bara konstatera att efter de senaste månadernas meningsskiljaktigheter också när det gäller frågan om vad som ska förhandlas gällande LAS och omställningsfrågorna, så har väl konflikterna mellan förbunden tagit sig mot nya höjder. Vi har olika utmaningar inom förbunden och i de olika branscherna och även om viljan finns innerst inne hos alla förbund, att få ihop gemensamma krav oavsett om det handlar om löner, anställningsvillkor eller trygghet och omställningsfrågor, så blir det svårare och svårare att kompromissa, framförallt att kompromissa bort det som är viktigt för våra medlemmar på deras arbetsplatser och i deras vardag. Dessa LO-kompromissers resultat under mina 10 år, har varit av modellen ”tomma tunnor skramlar mest”, och alltså inte fört våra medlemmars villkorsfrågor framåt eller fört jämställdheten till några nya nivåer. Snarare åt andra hållet. Löneskillnaderna mellan mans- och kvinnodominerade sektorer för arbetare ökar. Vi förmår inte att leverera det vi åtagit oss att göra. Det är också därför vi inte kunnat vara med i samordningarna, det måste hända något på riktigt. Vi är inte betjänta av att bygga luftslott. Vi har inte lyckats övertyga de andra förbunden om att ”one size fits all” kanske inte fungerar på dagens arbetsmarknad eller i en samordning.

Det kanske är så, att för att kunna komma samman så måste samordningen vara mer flexibel. Det var det vi ville senast och det var det som övriga förbund sa nej till.

I sammanhanget måste ändå sägas att Kommunals bästa avtalsrörelser under mina år har varit de år då vi inte haft samordning. Det kan ju vara så att samordningen ska ses mer som ett ok och en belastning än en styrka.

LO enades 2015 om långsiktiga mål fram till 2028. Arbetet med att ta fram målen i avtalsrådet var ingen lätt match. Varje ord vägdes på guldvåg och varje mening diskuterades på många möten, men till slut klubbade LO-styrelsen igenom målen. Nu skulle vi köra igång arbetet med att uppfylla målen, bitvis och som ett första steg i avtalsrörelsen 2016. Men om det var svårt att komma fram till vad vi ville uppnå, så var det fan så mycket svårare att komma fram till hur det skulle gå till. 2016 blev det inga steg tagna. Hur som helst, så kan man redan nu titta i kristallkulan och sia om att målen inte kommer att nås fram till 2028.

Är en LO-samordning det optimala eller kan en samverkan, ett samarbete, se ut på ett annat sätt framöver? Hur som helst så måste något annat göras, något måste hända!

Varför då skriva en hel roman, innan jag ska komma dit jag började. Varför ska jag lämna världens roligaste jobb som jag är så mallig över? ”Mallig” sa jag på kongressen 2010 att jag var, eftersom en enig kongress valde just mig, undersköterskan från den lilla bruksorten Kolsva i Västmanland till den första kvinnliga avtalssekreteraren i Kommunals 100-åriga historia. Jag kan berätta för er att jag har varit mallig varenda dag sen dess.

Jag är en person som kör 200 procent i allt jag tar mig för. Jag kläcker idéer, är engagerad, driver på, förhandlar, lobbar, lyssnar och tar in, hämtar energi och inspiration från min omgivning och kanske inspirerar andra ibland. Att göra bra ifrån mig och att åstadkomma något är viktigt. Jag är tuff och självsäker, men samtidigt har det alltid suttit en liten djävul med horn på min högra axel som ofta viskar i mitt öra och ifrågasätter om jag duger, om jag gör tillräckligt, om resultaten var tillräckliga, det är en jobbig lite djävul som ser till att jag alltid försöker göra ännu mer och ännu bättre.

Just nu är vi i en brytpunkt med många olika saker. Jag ska genomföra 2020 års avtalsrörelse, det är mitt fokus här och nu. Men man kan redan ana att en ny avtalsrörelse efter den här inte ligger så långt bort och då är det bara att påbörja en ny planering och nya förberedelser inför en ny avtalsrörelse med allt vad det innebär.

Jag hoppas att vi kan ta heltidsarbetet till en ny nivå efter 2021 och det arbetet ska sjösättas om vi kan komma överens med SKR om ett fortsatt arbete.

Vi ska teckna ett nytt kompetens- och omställningsavtal, som ska sjösättas 2020, vi ska utreda en ny lönepolitik som ska antas av kongressen 2022. Vad händer med lagstiftningen gällande LAS? Vad händer med minimilönefrågan i Europa och vad innebär det för oss? Det är snart dags att ta tag i en ny LO-samordning om det ens är möjligt. Vi kommer in i en ny tid en ny era där det behövs nya tag och nya krafter.

Jag känner att det är läge att lämna uppdraget (om det någonsin är bra) och att min energi inte längre räcker till för att ladda om och fortsätta i samma tuffa tempo som jag gjort de senaste 10 åren.

Jag har därför kommit fram till, att för Kommunals och för Kommunals medlemmars skull, så behöver vi byta besättning och få en ny avtalskapten, med ny energi och som med nya krafter kan styra skutan vidare. Det vore inte rätt mot varken mig själv eller mot medlemmarna att inte ha någon som brinner och driver frågor med full energi och fullt fokus.

Det som har varit en bidragande orsak och som har påverkat beslutet, är att jag i princip hela 2019 har var sjuk i omgångar och också dragits med flera lunginflammationer, som har dränerat energi. Alla dessa infektioner och inflammationer jag drabbats av 2019, känns som en protestaktion från min egen kropp. Jag har kört hårt, länge och signalen från kroppen till min hjärna är att ta det lite lugnare. Svårt när man bara vill gasa.

Därför mina vänner så har jag landat i detta, mitt livs svåraste beslut hittills, men jag ser heller inget alternativ.

Jag kommer förhoppningsvis även efter maj göra nytta och bidra med mina erfarenheter och kunskaper på annat sätt i vår fina förening.

Men först och främst ska jag nu koncentrera mej på en sjuhelvetes bra avtalsrörelse, där jag ska krama ut varenda droppe av mej själv och av arbetsgivarna för att träffa så bra avtal som det bara går. Jag kommer att återkomma under våren med nya bloggar och poddar för att uppdatera er om vad som händer här framöver i avtalsrörelsen!

Inga kommentarer

Innan du kommenterar, läs våra regler för kommentarer.