Kommunal bloggar!

Brandbloggen

En blogg om att arbeta i räddningstjänsten

Ni undrar var ”brudarna” inom räddningstjänsten är?

"Nätverket för kvinnor inom räddningstjänsten" (KIRtj) håller idag, 11 oktober, sin sedan två år planerade nätverksträff i Göteborg. Samtidigt håller ”Nätverket Jämställd Räddningstjänst” (NJR) den första av tre träffar på temat ”Var är brudarna?” i Luleå om representationen av kvinnor inom räddningstjänsten. Lustigt att man ställer just den frågan, när man förlagt träffen till ett datum som helt krockar med KIRtj:s evenemang. Var det inte dessa kvinnor, deras erfarenhet och kunskap man ville ha med?

Positiv särbehandling i räddningstjänsten

Vid anställning används idag positiv särbehandling (d v s där två personer av olika kön har precis samma kompetens och förutsättningar, och man väljer att anställa det kön som är underrepresenterat på arbetsplatsen), kvotering (där två personer av olika kön inte har samma förutsättningar/kompetens och man väljer att anställa enbart baserat på kön, även om det innebär att man anställer en person med lägre kompetens) får inte ske enligt lag.

Brand 2016 tog Nätverket för kvinnor inom räddningstjänsten (KIRtj) upp kvotering till diskussion för att förtydliga var man stod i frågan. KIRtj menar att det idag inte är en fördel att bli inkvoterad, utan att det i praktiken försämrar förutsättningarna för de kvinnor som inte inkvoterats, utan har anställts baserat på egna erfarenheter. Man pekar på att räddningstjänsten redan är en tuff miljö full med tuffa attityder och att om en kvinna inkvoteras, så gör den rådande miljön alltså inte situationen bättre. Diskussionen om kvotering har förts ända upp på regeringsnivå, eftersom det idag inte är norm att kvinnor arbetar inom räddningstjänsten och jämställdheten i branschen sviktar.

Men hur ser det då ut i verksamheterna?

Hur har kvinnor tagits emot och behandlats på räddningstjänsterna, av kollegor och chefer? Har det verkligen varit lika rättigheter och möjligheter för alla anställda oavsett kön? Förutom att få kvinnor söker sig till räddningstjänstutbildningen, finns en negativ trend där kvinnliga brandmän lämnar räddningstjänsten. Många uppger att den hårda attityden som fortfarande finns kvar ute på stationerna är orsaken. För att adressera den frågan har många jämställdhetsprojekt inom räddningstjänsterna arbetat med en nolltolerans mot attityder. Många kvinnor upplever också att man ständigt måste överbevisa sin förmåga gång på gång, vilket givetvis inverkar på viljan att stanna kvar i yrket.

Jag har själv 18 års erfarenhet av att arbeta som brandman. Jag har också arbetat som kock i restaurangbranschen samt varit förtroendevald och verksam i arbetsgruppen ”Heltidsanställda kvinnliga brandmän inom Kommunal” (HkBm). Det innebär att jag har erfarenhet av många slags sammanhang med inslag av tuffa attityder gentemot kvinnor och att jag själv har bevittnat sådana händelser.

Dessa erfarenheter lyfte jag i projektet ”En brandstation för alla”, där vi bland annat utbildade chefer och politiker i bruket av härskartekniker. Projektet kopplade olika händelser eller case som en del kvinnor utsatts för inom räddningstjänsten till diskrimineringslagstiftningen, med utgångspunkt i professor Berit Ås forskning kring härskartekniker. Vilka är härskarteknikerna och hur fungerar de? Hur förlorar vi långsiktigt på att använda härskartekniker och varför gör vi det? Varför ”råkar” vi använda härskartekniker och vad gör vi när vi utsätts för dem? Detta är en av de sätt vi arbetat på för att utbilda kring och motverka tuffa attityder mot kvinnor inom räddningstjänsten.

En del positiva saker har skett under senare år. Kvinnors representation inom räddningstjänsten har förändrats över tid, vi kvinnor har blivit många fler. 1997 arbetade inte en enda kvinna heltid som brandman. Idag är 194 kvinnor av totalt 4876 heltidsanställda brandmän. Antalet kvinnlig räddningstjänstpersonal i beredskap (RiB:are) var 70 stycken 1997 – idag är de 554 av totalt 10 707 RiB:are. Så, tiderna förändras, tekniken går framåt och bemötandet förändras. Men vi kan i praktiken se att de stora förändringarna går för långsamt. Vad beror det på? Det förtjänar att diskuteras.

”Var är brudarna?”

Nätverket jämställd räddningstjänst (NJR) och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) håller under oktober en träff kallad ”Var är brudarna?” vid tre olika tillfällen (11 okt i Luleå, 18 okt Falun och 25 okt i Kalmar). Tanken är att diskutera kvinnors låga representation inom räddningstjänsten och att få dem att stanna kvar inom yrket.

Syftet är givetvis bra. Men hur kommer det sig att man inte bemödat sig om att säkerställa att kvinnorna i KIRtj deltar? KIRtj har varit med i denna process under så lång tid, och har många insikter och svar att ge. Och varför förlägger man en av träffarna uppe i Luleå på samma dag som KIRtj:s sedan två år tillbaka planerade nätverksträff för kvinnor inom räddningstjänsten pågår i Göteborg, där 90 kvinnor redan finns på plats?

Som kvinna inom räddningstjänsten är man också tillräckligt van vid tuffa attityder för att uppleva att rubrikvalet ”Var är brudarna?” varken är respektfullt eller tycks ta frågan på allvar. Visst kan en provocerande rubrik skapa diskussion, men när ordvalet upplevs som nedvärderande missar man målet.

Det viktigaste i ett seminarium som lyfter frågan om kvinnors låga representation i räddningstjänsten är faktiskt gemensamma reflektioner och erfarenheter. Så frågan kvarstår alltså – var är ”brudarna”? Jo, de är i Göteborg på nätverksträffen för KIRtj. Var är ni?

Inga kommentarer

Innan du kommenterar, läs våra regler för kommentarer.