Zara Leghissa

”Har han varit stygg mot dig?”

Våld i nära relationer omfattar alla typer av våld som kan förekomma i såväl heterosexuella som samkönade relationer. Det omfattar även syskon och andra familje- och släktrelationer. Kännetecknande är offrets nära relation och ofta starka känslomässiga band till förövaren vilket gör det svårare för offret att utöva motstånd och bryta upp från relationen. Övergreppen utövas ofta inom hemmets väggar, sker under en längre period och tenderar att öka i intensitet med tiden. Den vanligaste formen av våld i nära relationer utövas av en man mot en kvinna som han har eller har haft ett förhållande med. 2014 anmälde 17 400 kvinnor att de misshandlats (varav 3 770 var fridskränkning) av den person de hade en nära relation till. Motsvarande siffra avseende män var 3 485.

Under ett av mina nattarbetsplatsbesök träffar jag Ingela Wennberg som arbetar natt på akutmottagningen på Sunderby sjukhus. Hon har jobbat inom Region Norrbotten sedan år 2007 och på akutmottagningen sedan 2009.

Vi samtalar om våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor.

Ingela visar in mig i ett undersökningsrum. ”Här utför vi spårsäkring när misstanke om våldtäkt finns. Det är många prover som ska tas. Det är mycket viktigt att det görs och att det görs på rätt sätt då de ska hålla i en rättegång” berättar hon. För ”övriga” utsatta kvinnor som kommer så brukar vi ta in på ett annat rum där vi har möjlighet till suturering och såromläggningar.

Ingela Wennberg, undersköterska.

”Majoriteten av de som söker till akutmottagningen, söker inte på grund av att de blivit utsatta för hot och våld. De söker vård för andra symtom som magont, bröstsmärtor, yrsel, värkproblematik, frakturer och andningssvårigheter. Akutsjukvården är ofta den första och kanske enda kontakten som våldsutsatta kvinnor har med sjukvården” berättar Ingela vidare.

”Det är därför jätteviktigt att ställa frågan om våldsutsatthet till dessa kvinnor som kommer in till akutmottagningen!”

Att Ingela är engagerad gällande kvinnors utsatthet för våld råder inget tvivel på. Hon pratar med bestämdhet och tydligt. Med ord och kroppspråk.

Vad var det som triggade henens engagemang?

”Jag vet faktiskt inte på rak arm men jag kan säga så här; jag tycker alla människor har rätt till lika vård. När jag pluggade till undersköterska läste jag bl a psykiatri och började min karriär på missbruks- och beroendeenheten samt på akutpsykiatrin. Här samlas människor som är särskilt utsatta i samhället, kvinnor i synnerhet då de har svårast att bli trodd på. På något sätt verkar man vara ’sjuk på riktigt’ om man brutit ett ben eller har en brusten blindtarm än om man lider av psykisk ohälsa. Detta hade jag med mig i mitt kunskapsbagage när jag senare började här på akutmottagningen vilket gjorde att mitt engagemang stärktes”

Ingela reflekterar över vad som kunnat hända dessa kvinnor om de inte fått frågan om de blivit utsatta för våld. Hade hon vågat berätta för någon annan eller hade hennes lidande fortsatt i tysthet? Hade hon fått offra livet?

”Varje ja-svar är en bekräftelse på att vi hjälper någon som kanske inte skulle våga be om hjälp annars. Just därför måste vi fortsätta att ställa frågan. Vi måste se förbi tidsbrist och farhågor att vi kränker integriteten hos patienten. Redan när patienten inkommer till akutmottagningen och den första prioritetsbedömningen görs, bör frågan ställas. Det vore även önskvärt att man bara tog med sej den hjälpsökande in, det kan vara så att förövaren faktiskt följer med den som blivit utsatt för våld. Om patienten svarar ja, måste följdfrågan alltid bli om det finns barn med i bilden” säger hon.

Våldsutsatta kvinnor känner ofta skuld och skam över sin situation. Ett gott bemötande är en förutsättning för att kvinnan ska känna tillit och våga berätta om våldet.

Ingela brukar fråga ”har han varit stygg mot dig?” när hon är ensam i undersökningsrummet med patienten. Om hon får ett ”ja” till svar, går Ingela igenom det material som finns på akutmottagningen.

”Både broschyrer, telefonnummer och förskrivna adresserade brev till Fredamottagningen finns. Vår uppgift är inte att hantera deras problem, vår uppgift är att ledsaga dem till rätt instans”

I omkring hälften av de polisanmälda fallen har kvinnan barn tillsammans med förövaren. Allt hot och våld mot kvinnor och barn är ett brott, oavsett vem som är förövare och var gärningen sker. FN har i ett beslut markerat att det är en mänsklig rättighet att få leva utan våld och att mäns våld hänger ihop med patriarkala samhällsformer i det vi kallar könsmaktsordning. Kvinnofridsbrott handlar om mäns fysiska och/eller psykiska våld eller hot om våld. Det handlar om att förtrycka kvinnan och bryta ner hennes självkänsla vilket gör hennes livsutrymme mindre.

Våldet kan förekomma i former som fysiskt våld, psykiskt/känslomässigt våld, sexuellt våld och tvång, social isolering och ekonomisk isolering.

269 kvinnor i Sverige har dödats av män som de älskat och litat på. Minst 206 minderåriga barn har förlorat sina mammor som dödats av deras man eller ex-man.

Ca 80 % av våldet mot kvinnor i nära relationer aldrig kommer till polisens kännedom.

Kvinnojourerna är enormt viktiga och erbjuder en fristad för utsatta kvinnor och deras barn.

Kommunal fyller en viktig funktion i arbetet mot hot och våld mot kvinnor. Vi ska inte ta över de professionella instansernas arbete men vi ska stötta och visa vägen.

Hot och våld sker även på jobbet och detta är inte acceptabelt.  Att ha en god dialog med arbetskamrater, chefer och politiker är den god förutsättning att förebygga detta.

Normen får aldrig någonsin bli att det är okej att bli biten, slagen, spottad eller sparkad på, när man jobbar. Normen får aldrig bli att man får tåla lite.

Ingen kvinna ska behöva bli utsatt för våld, hot och hat. Ingen. Någonsin.

Vi måste prata om detta.

Vi måste ta snacket.

Så ställ frågan! Bry dig! Berätta!

Det är vårt allas ansvar!