Zara Leghissa

”Vi är inte baspersonal, vi är undersköterskor!”

Det är tisdag och vädret är gråmulet, gårdagens snöoväder har lagt sig. Jag tar med mig ett öppet sinne i bagaget och beger mig till Överkalix för att träffa Kommunals medlemmar som arbetar på äldreboendet Tallvikgården. Efter vägen gör jag två depåstopp, ett i en p-ficka där Transportarbetareförbundet har medlemsträff och ett på Vippabacken för att inmundiga den obligatoriska laxmackan med kaffe.

På Tallvikgården möts jag av Inger Sköld upp som hälsar mig välkommen. Karolina Öhman möter upp. De arbetar som undersköterskor. Här finns 36 boendeplatser var av 4 är kortidsplatser och 34 anställda som arbetar under dygnets alla timmar.

Inger har tidigare arbetat som barnskötare men sadlade hon om när dessa sades upp och då började hon inom äldreomsorgen. Hon studerade till undersköterska på distans. Karolina har arbetat inom äldreomsorgen sedan 1999 och fick en tillsvidareanställning 2003.

I Överkalix kommun finns det högst andel äldre i Sverige. Det ställer också krav på äldreomsorgen. Karolina och Inger berättar om hur de arbetar på Tallvikgården.

”Det finns en stor fördel med att vara en lite kommun. Vi som jobbar här har ofta någon form av anknytning till de äldre vilket också skapar trygghet. De boende kan relatera till oss på grund av det, vi är inte okända för dem. Så är det nog inte i större kommuner, där finns en anonymitet.”

Personalen på Tallvikgården har ett starkt engagemang, både för de äldre och för anställningsvillkoren för personalen. Med gemensamma krafter har de åstadkommit flera förbättringar.

Inger och Karolina trivs jättebra med deras arbete. Det är märkbart när de berättar om verksamheten. Men det finns också utmaningar.

”Vi jobbar med det nationella projektet Äldres behov i centrum. Det innebär att de äldre ska vara i centrum och det är deras samtliga behov som ska säkerställas, inte bara det mest basala. Men vi måste även få utökade resurser för detta annars blir det svårt att genomföra. Det målas ofta upp att vi är ovilligt inställda och gnäller men det handlar inte om det! Vi vill göra ett bra jobb och då måste vi få förutsättningar så vi kan utföra det som förväntas av oss. Vi är proffsiga på det vi gör och vi vill få mer ansvar.”

De tycker att kraven Kommunal ställer till arbetsgivarna i avtalsrörelsen är bra och nödvändiga. De tycker facket är viktigt. ”Vi måste prata mer om varför vi ska ha en fackförening. Många tar våra rättigheter för givet. Så är det inte, det finns en kamp bakom varje arbetsrättslag och kollektivavtal. Vi ska vara med i facket” säger de.

De vill att statusen på undersköterskeyrket måste höjas. De vill att heltid ska vara norm och att man inte ska behöva bli sjuk av jobbet. De vill att lönen ska höjas och att arbetstiderna måste bli bättre och att bemanningen höjs. De vill få ungdomar till vården. De tycker även att undersköterskeyrket är osynligt.

”Vi kallas för baspersonal. Vad är det? Sjuksköterskor och arbetsterapeuter kallas för sjuksköterskor och arbetsterapeuter. De heter inte baspersonal trots att även de arbetar nära brukarna. Vi är undersköterskor, kalla oss för det då! Det är en fråga om attityder mot vår profession!”

Senare under dagen kommer barn-, äldre- och jämställdhetsministern Åsa Regnér till Tallvikgården. Hon reser runt i Sverige för att bilda sig en uppfattning om hur det ser ut inom äldreomsorgen och för att berätta om de åtgärder regeringen vidtagit för en bättre välfärd. Satsningar på utbildning och bemanning inom demensvård kommer att göras bland andra vilket är mycket glädjande.

Vi möts gemensamt med representanter från kommunen och andra organisationer som Svenska Kommunalpensionärernas riksförbund, PRO, och Vårdförbundet.

Karolina och enhetschefen Maria Rönnqvist berättar om Tallvikgården och dess verksamhet. Här är teamwork, värdegrund och evidensbaserad praktik kärnverksamheten. Boende, anhöriga och personal är huvudpersoner.

Karolina berättar med kärlek och engagemang om hur de arbetar och de är stolta över det arbete de åstadkommer. Professionalismen är tydlig.

Maria skryter över personalens arbete. Personalen är nöjd med Marias insats som chef och ledare.

Åsa frågar om hur de utför palliativ vård. Karolina säger: ” Bemötandet vid vård i och efter livets slut är bland det viktigaste minne man bär med sig som anhörig. Då ska det ske på ett respektfullt sätt. Vi ska vara proffsiga.” Kommunalrådet Mikael Larsson bekräftar att det är också så det fungerar på Tallvikgården.

Vi samtalar om jämställdhet. Vi samtalar om heltid som norm. Vi samtalar om ett hållbart arbetsliv. Vi samtalar livet som pensionär, att få ha hälsan och en god ekonomi efter arbetslivet. Vi samtalar om vård på lika villkor, oavsett inkomst eller kön. Vi samtalar om att det är systemen ska anpassas efter människan, inte människan som ska anpassa sig efter systemen. Om att låta proffsen få vara proffs.

Som avslutning på dagen dricker vi kaffe och äter hembakad rulltårta i köket där de boende lagar mat, har aktiviteter och umgås tillsammans med personalen.

Karolina berättar för Åsa Regnér vilka brister som finns, vilka åtgärder som behöver göras, vilken viktig insats de gör som välfärdsarbetare och vad personalen anser behöver göras för att få upp statusen på yrket och för att höja kvaliteten inom äldreomsorgen. För tryggheten. För välfärden.

Det är trivsamt. Vi skrattar, vi är allvarsamma. Vi har framtidstro.

Det är i mötet med människor det händer.