Den samlade borgerligheten, inklusive Sverigedemokraterna, röstade igår nej till regeringen och Vänsterpartiets förslag om en begränsning av vinstläckaget i välfärden. Kommunal beklagar beslutet, men frågan är långt ifrån avgjord.
I en uppmärksammad text har statsvetaren Katarina Barrling försökt importera den brittiske författaren David Goodharts analys om ett samhälle präglat av motsättningen mellan Anywheres och Somewheres till en svensk kontext. Slutsatsen blir att politiskt fokus måste flyttas från ekonomisk fördelning till kulturell återställning. Men den empiriska grunden för modellen är tunn.
Regeringen har gått vidare med ett lagförslag som om den införs ger kommuner rätt att bevilja hemtjänst utan behovsprövning. Det är en mycket välkommen reform som hade inneburit välbehövligt handlingsutrymme för personal och mer självbestämmande för de äldre.
Ojämlikhet leder till urholkad social sammanhållning, politisk polarisering och i förlängningen minskad ekonomisk tillväxt. Rika länder som Sverige gör därför bäst i att höja skatten för de rikaste och omfördela till de mindre bemedlade. Det hävdar IMF i en ny rapport.
Alla demokrater har skäl att försvara och förbättra förutsättningarna för facklig mobilisering. Undertonen i rapporteringen om politiska sympatier bland fackligt anslutna riskerar missa en sedan länge avgörande insikt: I kampen mot högerextremismen är fackförbunden inte en del av problemet, utan tvärtom en central del av lösningen.
I takt med att debatten om vinster i välfärden hårdnar kan sanningen ibland hänga löst. I förra veckan skrev Svenskt Näringsliv en debattartikel (DN 26/9) med missvisande statistik, vilket LO förtjänstfullt påpekade i sin replik. Inför regeringens aviserade proposition i mars 2018 är frågorna om vinst och Reepalus utredning många. Här behandlar jag ett litet urval.
