Kommunals utredare

Är ansvarstagande i kristider bara för löntagare?

DN:s ledarsida uppmanar fackförbundens medlemmar att "hålla huvudet kallt" i den kommande avtalsrörelsen. Men Torbjörn Dalin, chefsekonom på Kommunal, frågar sig var kraven är på att arbetsgivarorganisationerna ska ta sitt ansvar i tider då den svenska modellen prövas hårt.

Fortsätt läsa

DN:s ledarsida skriver (5/9 -22) att den ”institutionaliserade lönebildningsmodellen har tjänat svenska löntagare samt landet i stort” och uppmanar fackförbundens medlemmar att ”hålla huvudet kallt” och inte kräva kompensation för inflationen i den kommande avtalsrörelsen.

Att DN prisar den lönebildningsmodell som råder sedan Industriavtalet undertecknades 1997, och som fått relativt stark acceptans bland parterna, är kanske inte så oväntat. Där är vi också överens, även om den svenska lönebildningsmodellen inte är felfri. Det som dock provocerar är ledarsidans ensidiga uppmaning till Sveriges löntagare att hålla tillbaka i sina löneanspråk. Var är uppmaningen till landets arbetsgivare att hålla nere vinstutdelningarna, samt sluta teckna så kallade sifferlösa avtal?

Inflationen är hög och påverkar oss alla, men som så ofta i tider av ekonomisk oro är det de med lägst inkomster som drabbas hårdast. För många medlemmar i Kommunal och andra med små marginaler är de ökade kostnaderna förödande redan nu. Och fortsätter inflationen att vara hög under en längre tid kommer det att få ännu större effekter på ekonomin. Det finns därför anledning till att ta inflationen på allvar. Och här måste alla ta sitt ansvar. Det är därför märkligt att DN bara pekar ut löntagarna och deras representanter fackförbunden. Arbetsgivarorganisationerna har naturligtvis ett lika stort ansvar att vara återhållsamma i sina avkastningskrav, löneökningar och bonusar. Det finns ingen fri lejd för någon.

Ett exempel på ansvarslöshet är de sifferlösa avtalen som arbetsgivarorganisationer, inom både privat och offentlig verksamhet, träffat. Avtal som har möjliggjort för hela branscher att kringgå industrinormeringen och därmed öppnat upp för starka tjänstemannagrupper att ta ut löneökningar över industrimärket. I sitt försvar av de sifferlösa avtalen lyfter Almegas förbundsdirektör fram att revisorerna fått löneökningar på 7 procent, trots att märket bara medgav 3 procent. Är det att ta ansvar för lönebildningen, och i förlängningen inflationen, i Sverige?

Det finns flera exempel på detta. Under pandemivåren, när ovissheten kring konsekvenserna för svensk ekonomi var stor, tog de flesta ansvar och sköt avtalsrörelse och lönerevisioner på framtiden. Ansvarstagandet sträckte sig emellertid inte så långt som till de med sifferlösa avtal, vilka fortsatte som om inget hade hänt och genomförde lönerevisioner. Det är naturligtvis omöjligt att i längden kräva att några ska ta ansvar när andra så flagrant vägrar. Det skapar legitimitetskris för lönebildningsmodellen och kommer ofrånkomligen att leda till kompensationskrav.

Istället för att oroa sig för att Kommunal och andra LO-förbund inte kommer ta ansvar för svensk lönebildning borde DN:s ledarsida rikta in kritiken där den hör hemma: det vill säga mot Almega, SKR och andra arbetsgivarorganisationer som tecknar sifferlösa avtal.

Det rimliga nu är att alla hjälps åt för att hantera den situation som vi befinner oss i på grund av pandemins efterverkningar och Rysslands invasion av Ukraina. Det är därför viktigt att framför allt de med små marginaler kan få mer i lönekuvertet än andra. De löntagare som lägger hela sin disponibla inkomst på nödvändiga basvaror som mat, hyra och resa till arbetet och som redan innan den höga inflationen var tvungen att jaga röda prislappar måste i första hand få rejäla löneökningar. De med de lägsta lönerna har ingen möjlighet att prioritera. Kommunal menar därför att det är rimligt att första hand satsa på ökade lägstalöner.