Kommunals utredare

80 000 i lönehöjning – nyheter från vår systerorganisation i Norge

I vårt grannland, Norge, har Kommunals systerorganisation, Fagforbundet, efter en 30 dagar lång strejk, enats med arbetsgivarorganisationen NHO om ett kollektivavtal för de privata vård- och omsorgsutförarna. Fagforbundet krävde i förhandlingarna att skillnaderna mellan offentlig och privat sektor skulle upphävas. Vad var det som hände egentligen och vilka lärdomar kan vi på Kommunal dra av det som hände i Norge? Jag har ställt frågor till Tone Faugli, förhandlingsansvarig i Fagforbundet, för att försöka få klarhet i detta.

I höstas nådde Kommunal och Almega Vårdföretagarna ett kollektivavtal. Och precis som i Norge var ett av kraven att avtalen på den privata sidan skulle följa avtalen i offentlig sektor. Kommunal och Almega nådde enighet, efter medling från medlingsinstitutet. En fråga som parterna diskuterade men som aldrig fick någon lösning var hur strejken skulle gå till om den bröt ut.

I offentligt upphandlad verksamhet är det kommunen eller regionen som är huvudman. Det innebär att de har ansvar för att brukarna får den vård och omsorg de behöver, oavsett hur de har valt att organisera verksamheten.

Kommunals linje innan strejken, som var noga överlagt mot bakgrund av den svåra situation som Corona har medfört, var att vid en strejk hos de privata utförarna så skulle huvudmannen träda in i den privata utförarens ställe och på så sätt skulle verksamheten och brukarnas välfärd garanteras. I Sverige nådde vi inte skarpt läge och hur det skulle fungera i praktiken prövades aldrig. Eftersom det kvarstår en del oklarheter så kan det vara intressant att titta på hur en motsvarande strejk gick till i Norge.

Det finns många likheter mellan den svenska och den norska arbetsmarknaden och deras funktionssätt, men också många skillnader. Det är därför lite vanskligt att jämföra rakt av. Bland annat kan regeringen stoppa strejker i Norge genom att tillsätta vad som kallas för tvingad lönsnämnd, då behandlas istället kraven där utan att strejk bryter ut. Arbetsgivarna som är organiserade under Almega Vårdföretagen är också många gånger större än vad motsvarande arbetsgivare är i Norge och NHO.

 

Grattis till avtalet mellan er och NHO. Kan ni berätta lite kort vad avtalet innebär för er och för medlemmarna i Fagforbundet?

Tusen tack. De ändringar vi fick igenom innebär att de anställda i den privata omsorg- och hälsobranschen är garanterade en minimilön i höjd med den i offentlig sektor. För några innebar detta att minimilönen gick upp med över 80 000 kronor. I tillägg fick vi igenom att utöka de olika stegen i tariffen från 6 till 10 års maximala erfarenhet.

Vi fick också infört en likabehandling av olika utbildningsgrupper med högskoleutbildning så att alla anställda är säkrade likvärdig utdelning för sin kompetens. En annan viktig poäng för oss var att vi fick en utvidgad täckning för kollektivavtalet till att också gälla för verksamheter inom somatisk rehabilitering och psykiatrisk behandling. I utgångspunkten önskade vi att detta kollektivavtal skulle gälla för alla privata välfärdsverksamheter. Som det är i dag går verksamheterna som sysslar med beroendebehandling och stöd till barn på ett sämre avtal. I dessa förhandlingar var vårt krav likabehandling, men när vi skulle strejka så blev strejken stoppad av regeringen med tvingad lönsnämnd. Där ska kraven behandlas i augusti. Vi fick trots detta igenom en partssammansatt grupp som får i uppdrag att se över hela det privata välfärdsområdet inom NHO. Om vi inte når enighet där så är vi beredda att ta kampen igen 2022.

Hur gick ni tillväga med er strejk, rent praktiskt?

Vi jobbade enormt mycket med vår strejkberedskap för att garantera att våra uttag av strejkande inte medförde någon fara för liv och hälsa. Vi uppdaterade våra medlemslistor och så var vi i kontakt med de lokala sektionerna, så att vi visste vad varje strejkande jobbade med i detalj, ned på konkreta arbetsuppgifter. Om vi hade det minsta tvivel om att en medlems uttag i strejk kunde medföra att strejken blev stoppad så lät vi bli att ta ut vederbörande.

Vi jobbade också mycket med information och hade flera möten per vecka med de lokala strejkledarna. Vi arrangerade medlemsmöten med tal och olika inslag för att motivera medlemmarna att hålla ut i kampen och så sände vi ut strejkmaterial som jackor och mössor och kom med förslag på lokala manifestationer. Genom hela strejken var vi tvungna att följa de stränga smittskyddsreglerna som rådde, så det mesta skedde digitalt. Politiska ledare och förhandlare ställde också upp på lokala medlemsmöten när det var önskvärt.

Pandemin innebar också att vi var tvungna att tänka annorlunda kring informationsarbetet gentemot omvärlden. Löpsedlar och flaggmarkeringar var inte möjliga. Vi lade därför mycket resurser på kampanjer i sociala medier med videosnuttar och kortfattad information om anledningen till strejken.

Som ni kanske vet, så var det nära att en konflikt bröt ut mellan svenska Kommunal och arbetsgivarorganisationen Almega Vårdföretagarna, eftersom de inte ville att deras avtal skulle följa avtalen i offentlig sektor. En fråga som dök upp var hur vi skulle strejka på ett ansvarsfullt sätt, alltså hur skulle vi strejka och samtidigt garantera att alla vårdtagare/brukare skulle få den vård och omsorg som de behöver. Var det en stor fråga för er då ni gick i strejk? Varför/varför inte? Hur löste ni frågan?

Som nämnt ovan var vi måna om att strejken inte skulle medföra fara för liv och hälsa. Det är alltid så att strejker i välfärdssektorn drabbar en oskyldig tredje part. Det hände också i vår strejk, flera brukare fick en reducerad insats. Detta menar vi dock att arbetsgivaren måste ta ansvar för. Vi hade helt rimliga och rättmätiga krav och var villiga till att öppna dialog med motparten när som helst för att få slut på strejken om de var villiga att gå oss till mötes. Det är alltid svåra avvägningar när en strejk drabbar oskyldiga. Vi lade därför mycket tid på att informera de anställda och omvärlden om bakgrunden till strejken och varför den var nödvändig.

Den norska arbetsdomstolen, Arbeidsretten, dömde i strejkens tidiga skede till er fördel—att strejken var laglig. Varför menade er motpart, NHO, att strejken inte var det?

Som jag nämnde ovan så har vi två kollektivavtal med NHO på det privata välfärdsområdet. Kravet var att välfärdsverksamheterna skulle överföras från det ena avtalet till helse- og omsorgsoverenskomsten. När den strejken blev stoppad av regeringen menade NHO att strejken som bröt ut egentligen var en strejk på ett annat avtal och därför olaglig. När vi gick in i förhandlingarna var det såklart så att vi önskade att diskutera båda kollektivavtalen i ett sammanhang, men vi hade hela tiden framfört våra krav så att det blev två separata strejker.

Den andra saken som NHO hävdade var att våra krav om utvidgad täckning var i strid med huvudavtalet för att det inte gick att ha två avtal för samma typ av verksamhet.

NHO förlorade i båda frågorna i Arbeidsretten.