Kommunals utredare

Vård- omsorgsarbetarens villkor före och under covid 19

Hanna önskar att det fanns fler kollegor på boendet, så de kunde vända på de sjuka äldre tillräckligt ofta och ge dem vätska oftare. Jag hör hennes frustration i pauserna mellan orden. Hon skjuter på oron för sin egen hälsa, hon har inte tid för det just nu, för hon måste fokusera på omsorgstagarna som är sjuka och hon måste tänka på sina kollegor som är oroliga, främst på de ensamstående föräldrarna med små barn. Situationen är extraordinär. ”Osäkerhet” är det enda säkra som präglar denna covid 19 regim vi befinner oss i. Men Hanna symboliserar vård- omsorgsarbetare i en verksamhet som redan före covid 19 utmärkt sig med budgetbesparingar och neddragningar, samtidigt som den varit tillräckligt lönsam för att locka privata investerare.

Fortsätt läsa

Hanna stiger upp tidigt på morgonen, gör sig i ordning och tar tunnelbanan mot stan, som hon alltid har gjort under de senaste femton åren. Det är glest på tunnelbanan, dock inte tillräckligt glest för att få en helt tom rad för sig själv, en ”egen kupé”. Passagerare sitter en och en och fyller vagnen. Färre människor än vanligt stiger på och av vid olika stationer under den långa resan från förorten till stan. Staden är inte riktigt sig lik under våldet av covid 19.

Hon håller sig väl informerad om pandemins utveckling, men hon oroar sig inte. ”Oro hjälper ingen, jag tror tvärtom att man kan bli sjuk om man oroar sig för mycket”, säger hon. På jobbet anstränger hon sig extra mycket för att skydda de äldre – tvätta händerna så ofta det är möjligt, använda handsprit, handskar, mm. ”Vi får se hur länge till det kommer finnas handsprit och handskar”, säger hon och suckar.

Det är många bland hennes kolleger som har sjukanmält sig och stannat hemma. ”Det går inte längre att komma till jobbet med feber och snuva”, säger hon. Det är svårt att skydda sig tillräckligt mot smittan, för i den lilla affären där hon brukar handla på väg hem från jobbet har inget förändrats. Hon berättar att det är lika mycket folk som vanligt och det är för trångt för att helt komma undan närkontakt. ”Vi får förlita oss på Gud”, säger hon.

Det har gått ett par veckor sedan Hanna sa detta i telefon, men vi fortsätter ringa varandra då och då.

Nu har viruset hittat till boendet, där Hanna arbetar. Hon är mycket ledsen och orolig för de som blivit smittade. ”Anhöriga är så oroliga och ringer alldeles för ofta”, säger hon bekymrad. Hon förstår deras situation, men hon tycker att det tar för mycket tid från omsorgstagarna. Ett par av hennes kollegor ligger sömnlösa på natten. De är ensamstående föräldrar till små barn och oroar sig för konsekvenserna av eventuell smitta. ”Vad hjälper det att ligga sömnlös? Man blir bara trött och kanske mer mottaglig för smitta och så blir man också ledsen och deppig.”, säger hon och låter uppgiven.

Hon önskar att det fanns fler kollegor på boendet, så de kunde vända på de sjuka äldre tillräckligt ofta och ge dem vätska oftare. Jag hör hennes frustration i pauserna mellan orden. Hon skjuter på oron för sin egen hälsa, hon har inte tid för det just nu, för hon måste fokusera på omsorgstagarna som är sjuka och hon måste tänka på sina kollegor som är oroliga, främst på de ensamstående föräldrarna med små barn.

Situationen är extraordinär. ”Osäkerhet” är det enda säkra som präglar denna covid 19 regim vi befinner oss i. Men Hanna symboliserar vård- omsorgsarbetare i en verksamhet som redan före covid 19 utmärkt sig med budgetbesparingar och neddragningar, samtidigt som den varit tillräckligt lönsam för att locka privata investerare.

Personal som går till jobbet trots konstaterade influensautbrott på arbetsplatsen eller trots att själva har feber och snuva är ingen nyhet i omsorgsverksamheterna. En vanlig förklaring till sjuknärvaro är omtanke om kollegor, som skulle bli ännu mer stressade eller omsorgstagare som skulle få ännu mindre omsorg. Den andra vanliga förklaringen är karensavdraget, som känns för mycket i plånboken. Den återkommande sjuknärvaron ersätter tyvärr inte sjukfrånvaron på sikt, troligtvis senareläggs den och blir längre, enligt, bland andra, Kommunals studie friskt liv i sikte.

Nu ligger allas fokus odelat på att begränsa pandemins skador, men den sårbarhet som särskilt visats i äldreomsorgen har huvudsakligen att göra med de brister i verksamheten som har ackumulerats under flera decennier. Men det handlar om brister som går att åtgärda: rätt utbildning och kompetensutveckling som matchar kraven i arbetet, rätt storlek på bemanning med rätt arbetstid som gör återhämtning möjligt för personalen, väl organiserade och rättssäkra arbetsrutiner, samspelande och kompetent ledarskap och chefskap på alla nivåer, som kan svara för verksamheten. För att komma dithän kräver det att de folkvalda ser att kraven inte riktigt motsvaras av resurserna och tar frågan högre upp på dagordningen.