Kommunals utredare

Vilka erfarenheter har du av Arbetsförmedlingen?

Jag får erkänna att mina erfarenheter av Arbetsförmedlingen sträcker sig över tre decennier. Det började i slutet av 1980-talet, under brinnande högkonjunktur, när arbetsgivarna sökte med ljus och lykta efter arbetskraft. För mig handlade det om att fixa extrajobb vid sidan av gymnasiet respektive sommarjobb efter gymnasiet.

På Arbetsförmedlingen var de lokala jobbannonserna fästa på väggarna och de övriga fanns i Platsjournalen (en papperstidning). I övergången mellan skola och arbetsliv blev Arbetsförmedlingen en naturlig kontakt, oavsett om jag till slut valde att söka jobb via en annons eller personliga kontakter.

Mycket har hänt sedan dess.

Under några år var myndigheten också min arbetsgivare. Redan då var den hårt kritiserad och det var inte ovanligt att jag fick försvara den. Min ledstjärna var ”bästa möjliga användning av våra gemensamma skattepengar”.

Det är faktiskt ganska likt analysen i den statliga utredningen som kom i förra veckan, ”Effektivt, tydligt och träffsäkert – det statliga åtagandet för framtidens arbetsmarknad”. Utredningen lämnar många förslag i sitt över 900 sidor långa slutbetänkande.

Ett förslag handlar om att byta namn till Arbetsmarknadsmyndigheten där huvuduppgiften ska vara att bidra till en fungerande arbetsmarknad. Namnbytet är tänkt att tydliggöra kopplingen till insatser som stärker de arbetssökandes situation på arbetsmarknaden. Utredningen lämnar också förslag om att avgränsa myndighetens uppdrag som bidrar till minskad detaljstyrning, ökad långsiktighet och stabila regler samt effektiviserar verksamheten.

Utredningen föreslår att Arbetsförmedlingen ska:

• Erbjuda stöd till arbetssökande för att komma närmare arbetsmarknaden
• Förmedla kontakter mellan arbetsgivare och arbetssökare
• Erbjuda stöd så att personer med nedsatt arbetsförmåga ska kunna behålla ett arbete

Det här är inget nytt. Sverige har en lång tradition av att satsa på aktiva insatser inom arbetsmarknadspolitiken. I förhållande till ett genomsnitt inom OECD har Sverige betydligt högre utgifter för aktiva insatser inom arbetsmarknadspolitiken och något högre kostnader för passiva insatser.

Figur: Offentliga utgifter för aktiva respektive passiva insatser inom arbetsmarknadspolitiken i Sverige och ett genomsnitt av OECD-länder år 2004-2016, i procent av BNP.

Källa: OECD, Public expenditure and participant stocks on LMP

Samtidigt föreslår utredningen ett system med både privata (externa) och interna utförare av arbetsmarknadstjänster. Målet är att de mest effektiva aktörerna ska leverera tjänsterna, vilket kräver en tydlig uppdelning mellan myndighetens olika verksamheter samt nya mätverktyg som säkerställer att interna och externa utförare får en likvärdig behandling. Det här förslaget befäster en redan pågående utveckling med allt fler privata utförare av skattefinansierad verksamhet i kombination med en utbyggd kontrollorganisation. Forskning visar dock att det här inte leder till en mer effektiv matchning på arbetsmarknaden. Mer ris och ros om utredningens förslag hittar ni här.

Just nu är det dock svårt att avgöra vad som kommer att ske med utredningens gedigna och ambitiösa arbete. Samma dag som utredningen presenterade sina förslag lade Arbetsförmedlingen ett varsel om 4 500 anställda, vilket är en konsekvens av dels ett minskat förvaltningsanslag för budgetåret 2019, dels ett pågående arbete med effektiviseringar av verksamheten. Därtill kom tre veckor tidigare Januariöverenskommelsen (Jöken) som innehåller principer om att hela verksamheten ska omfattas av lag om valfrihet (LOV). Det är en värdefull statlig verksamhet med stor kunskap och kompetens som ska konkurrensutsättas.

Jag hoppas att de folkvalda politikerna tillvaratar utredningens arbete. Utan kunskap finns det en stor risk att politiska käpphästar styr utvecklingen i en riktning som blir både fel och går alldeles för fort. Utredningen kan vara säker på att remissinstanserna har mycket att säga om deras förslag.