Kommunals utredare

Starka fack räddar kollektivavtalsmodellen – inte urholkade avtal

Tidigare skrev professor emeritus Lars Calmfors, tillika ordförande för det av Svenskt Näringsliv finansierade Arbetsmarknadsekonomiska rådet (AER), en kolumn i Dagens Nyheter med rubriken ”Minskat fackligt medlemskap ett hot mot...

Fortsätt läsa

Tidigare skrev professor emeritus Lars Calmfors, tillika ordförande för det av Svenskt Näringsliv finansierade Arbetsmarknadsekonomiska rådet (AER), en kolumn i Dagens Nyheter med rubriken ”Minskat fackligt medlemskap ett hot mot den svenska modellen”. Kolumnen bygger på rapporten ”Hur fungerar kollektivavtalen?”, som AER gav ut en månad tidigare och som är en bra sammanfattning av den svenska kollektivavtalsmodellens utveckling. Calmfors slutsats, i såväl kolumn som rapport, är att ”Om man vill bevara kollektivavtalssystemet också på sikt, är det antagligen viktigt att göra avtalen mer attraktiva för företagen.”

Det är feltänkt. Ska vi bevara kollektivavtalsmodellen i Sverige måste balansen mellan arbetsmarknadens parter säkerställas och det görs inte genom att urholka kollektivavtalen utefter arbetsgivarnas vilja. Båda parter måste naturligtvis ha ett intresse av att teckna ett kollektivavtal.

Grunden i den svenska modellen är de skriftliga avtal (kollektivavtal) om arbetsvillkor som parterna på arbetsmarknaden tecknar. I praktiken köper arbetsgivarna arbetsfred genom att komma överens med facket om innehållet i avtalen. När ett avtal är undertecknat får inte fackförening (eller arbetsgivare) ta till stridsåtgärder som t.ex. strejk. Enkelt uttryckt, det råder fredsplikt.

Den utveckling som Calmfors beskriver visar att den fackliga organisationsgraden, alltså andelen anställda som är fackligt anslutna, kraftigt har minskat från 85 procent under tidigt 90-tal till 69 procent år 2016. Att så många som 90 procent ändå täcks av kollektivavtal förklaras med att arbetsgivarnas organisationsgrad stigit något under perioden. Calmfors summerar detta med orden ”Paradoxalt nog verkar kollektivavtalen alltså i växande grad upprätthållas av arbetsgivarna”.

Calmfors gör sedan en jämförelse med Tyskland. Tesen är att den fackliga organisationsgraden i Tyskland till sist sjönk under en brytpunkt som innebar att även täckningsgraden började sjunka. Frågan som blir aktuell är om något liknande skulle kunna hända i Sverige? Här drar Calmfors slutsatsen att ”Om den fackliga organisationsgraden fortsätter att minska, blir en hög täckningsgrad för kollektivavtalen i framtiden beroende av att arbetsgivarna upplever dem som tillräckligt attraktiva.”

Jag vill hävda att Calmfors drar en felaktig slutsats utifrån rapportens innehåll. För det första missar han en tydlig orsak till den minskade fackliga organisationsgraden. För det andra innebär slutsatsen att kollektivavtal har ett värde i sig, oavsett innehåll. Det är givetvis helt fel.

Calmfors avfärdar strukturella förändringar på arbetsmarknaden som en huvudorsak till att den fackliga organisationsgraden minskar utan framhåller själv istället alliansregeringens politik med avskaffad avdragsrätt för fackavgifter, lägre a-kassa och högre a-kasseavgifter som viktigare orsaker. En annan orsak som nämns i kolumnen är en förskjutning av värderingar från ”kollektivism” till ”individualism” även om det i rapporten konstateras att det inte finns mycket empiri som verkligen stödjer den hypotesen.

Det är därför besynnerligt att han helt bortser ifrån maktförhållandet på arbetsmarknaden i sin konklusion. Utöver effekterna av alliansregeringens politik när det gäller avskaffad avdragsrätt för fackavgifter, lägre a-kassa och högre a-kasseavgifter finns andra politiska beslut som förändringarna i LAS vad gäller allmän visstidsanställning samt försämringar vad gäller arbetslöshets- och sjukförsäkring. Samtliga av dessa beslut försvagar fackets position och den kanske enklaste (ekonomiska) förklaringen till minskad organisationsgrad skulle i så fall vara att förskjutningen av makt till arbetsgivaren har minskat incitamentet att var med i facket.

Exemplet Tyskland som lyfts fram i rapporten skulle stärka den tesen. I samband med återföreningen av Tyskland öppnades det upp en låglönemarknad inom landet. Det satte stor press på fackföreningarna. I samma tidsperiod infördes de så kallade Hartzreformerna som innebar en kraftig ökning av visstidsanställningar, anställningar via bemanningsföretag och minijobb. Arbetsgivarna lyckades dessutom under samma period få igenom öppningsklausuler i de branschvisa kollektivavtalen vilka gav de lokala parterna i ett företag större möjligheter än tidigare att avvika nedåt från de villkoren i de centrala avtalen. Fackföreningarna försvagades kraftigt under denna period vilket i sig innebar lägre incitament för löntagare att bli medlem.

Om förändrade maktförhållanden på arbetsmarknaden delvis förklarar att den fackliga organisationsgraden minskat är ju givetvis slutsatsen att avtalen i större grad ska anpassas efter arbetsgivarnas önskemål inte bara fel utan även dumdristigt. Det senare gäller nog hur som helst, för det finns inget egenvärde i att det finns kollektivavtal. Varför skulle en fackförening skriva under ett avtal som inte innehåller något? Och varför skulle löntagare bli medlemmar i en förening som tecknar dåliga avtal? Och varför skulle arbetsgivarna teckna avtal med fackförbund som inte kan upprätthålla fredsplikten? Självklart är innehållet i kollektivavtalen avgörande men att dra slutsatsen att de i högre grad måste anpassas efter arbetsgivarnas önskemål är helt fel. Det är snarare tvärtom.