Kommunals utredare

Vinsten framför allt!

I fredags presenterades det av många efterlängtade, och för några olycksbådande, förslaget om en vinstbegränsning inom skola och omsorg. Reaktionerna var de förväntade. Lovord från vänster och glåpord från höger....

Fortsätt läsa

I fredags presenterades det av många efterlängtade, och för några olycksbådande, förslaget om en vinstbegränsning inom skola och omsorg. Reaktionerna var de förväntade. Lovord från vänster och glåpord från höger. Högst tonläge hade som vanligt företagare och arbetsgivarorganisationer. Vilket kanske inte är så konstigt, de har ju trots allt cirka 4,7 miljarder anledningar (årligen) att stoppa förslaget. Det är tydligt att välfärdsoligarkernas och högerns valspråk är ”Vinsten framför allt!”

Det presenterade förslaget grundar sig på Välfärdsutredningens förslag. Det innebär att rörelseresultat begränsas i förhållande till det operativa kapitalet (maximalt statslåneräntan med ett tillägg om 7 procentenheter), inga värdeöverföringar utöver det tillåtna rörelseresultatet får göras samt att verksamheten ska bedrivs i en separat juridisk person. Det finns dock några viktiga skillnader. Regeringen har aviserat att idéburna aktörer inte kommer att omfattas av samma krav som övriga, samt att ett visst positivt rörelseresultat ska vara tillåtet oavsett storleken på det operativa kapitalet.

Regeringen och Vänsterpartiet har således lyssnat på kritik som lämnats i remissvaren. Konsekvenserna av förslaget blir dock fortfarande att skattemedel som är avsedda för skola och omsorg stannar kvar i verksamheten och att vinstmotivets roll i välfärden försvagas avsevärt. Det innebär förstås att de som oroar sig för minskade möjligheter till vinstuttag och som ser företagens strävan efter att maximera vinsten som grundbulten i en samhällsmodell fortfarande är upprörda.

Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne kallar förslaget ”Ett dråpslag mot välfärden”, Annie Lööf (C) säger att förslaget är en ”attack mot valfriheten” och Jan Björklund (L) menar att ”Det kommer att driva mängder av aktörer i konkurs”.  Tomma tunnor skramlar mest. Det förstår ju vem som helst att valfrihet inte behöver innebära vinstdrivna företag. Andra länder visar att det är fullt möjligt att begränsa vinstuttaget och ändå ha valfrihet. Och om Björklund verkligen är så orolig för konkurser så kanske han inte ska förorda ett system som bygger på konkurrens mellan, och utslagning av, företag.

Vi sitter nu med en situation där cirka 4,7 miljarder kronor årligen avsedda för skola och omsorg aldrig någonsin kommer barn, elever eller äldre till del. Vi ser också hur vinstjakten pressar villkoren för vårdbiträden och undersköterskor.  Samtidigt fortsätter vinstförespråkarna att förolämpade trumma ut sina budskap om konkurrensens och vinstmaximeringens förträfflighet. Det kanske stämmer att propaganda är konsten att trampa andra på tårna och själv skrika ’Aj!’