Kommunals utredare

Skolindustrins enfald

Det är många som poängterat att friskolereformen, som genomfördes i början av 1990-talet, främst syftade till att ge mindre aktörer, i form av föräldrakooperativ och idéburna aktörer, en möjlighet att starta skolor. Det kunde t.ex. handla om att ge föräldrar en möjlighet att ta över och driva en nedläggningshotad skola eller att ge utrymme till idéburna pedagoger att driva skolan på ett nytt sätt. Utvecklingen inom skolan visar dock att en allt större del av skolorna koncentreras till de stora aktörerna. Under de senaste tio åren har kommunernas köp av barnomsorg och utbildning fördubblats samtidigt som omsättningen för den största skolkoncernen Academedia har tiodubblats.

Fortsätt läsa

I en ny LO-rapport ”Skolindustrin – Hur mångfald blev enfald” undersöker journalisten Kent Werne den svenska friskolemarknaden. Rapporten beskriver utvecklingen inom svensk skola och granskar ett vanligt förekommande påstående, nämligen att en vinstbegränsning hotar mångfalden och valfriheten i skolan. Werne visar dock att den mångfald av utförare som vinstförespråkare använder som argument för att inte begränsa vinsterna i välfärden undergrävs av den ägarkoncentration som uppstår när företag med vinstintresse får agera på en välfärdsmarknad. Vinstdrift leder i förlängningen till ett minskat antal utförare.

Problemet enligt mig är dock inte att antalet utförare minskar. Det måste vara möjligt inom såväl offentlig sektor som stora koncerner att driva verksamheter med olika inriktningar, olika innehåll och olika pedagogiker. Problemet med vinstdrift i vård, skola och omsorg är att företag i sin strävan att göra vinst måste minska på utgifterna eftersom det inte finns möjlighet att öka intäkterna genom att höja priset.

På skolområdet kan friskolor till exempel minska på utgifterna genom att etablera sig i områden med en större andel höginkomsttagare och högutbildade föräldrar och på så sätt vända sig till mindre kostnadskrävande grupper. Ett annat alternativ är att minska på kostnaderna vad gäller personal och lokaler. Att så är fallet är tydligt på skolområdet då lärartätheten vanligtvis är lägre på de fristående skolorna än på de kommunala. Under läsåret 2016/17 var snittet 13,3 elever per lärare i fristående grundskolor och 11,8 elever per lärare i kommunala grundskolor. I fristående gymnasieskolor var snittet 14,2 elever per lärare, jämfört med 11,4 i kommunala. LO:s rapport visar dessutom att lärartätheten är lägst i de stora koncernerna. (se diagram)

Statistik från Skolverket visar att även inom förskolan är personaltätheten lägre på de privata jämfört med de kommunala, dock marginellt. Däremot är det stor skillnad på hur många som har utbildning för arbete med barn. På de privata förskolorna saknar så många som 4 av 10 anställda utbildning, jämfört med 25 procent på de kommunala.

Det är svårt att förstå hur någon kan tycka att det är acceptabelt att privata skolor har lägre lärartäthet och en större andel personal som inte har rätt utbildning samtidigt som de plockar ut stora vinster. Bara de 5 största skolkoncernerna – Academedia, Internationella Engelska Skolan, Kunskapsskolan, Thoréngruppen och Vindora – gjorde under föregående redovisningsår ett rörelseresultat på 965 miljoner. Pengar som skulle kunna göra stor nytta om de användes till det de var avsedda för, nämligen välfärd.