Kommunals utredare

Industrins dubbla märken – ett hot mot lönebildningen

I senaste avtalsrörelsen var det återigen igen en stor diskussion om ”dubbla märken”. Bland annat var Teknikföretagen ute och hotade att säga upp Industriavtalet på grund av att de ansåg att dubbla märken i form av låglönesatsning var ett hot mot lönebildningen. Efter att ha läst LO-ekonomernas nya konjunkturprognos inser jag att Teknikföretagen har rätt i att dubbla märken är ett problem för lönebildningen, men inte på det sätt som de avser.

LO-ekonomerna presenterar inte någon annan bild av den ekonomiska utvecklingen än vad andra konjunkturrapporter levererar. Svensk ekonomi går bra och arbetsmarknaden stärks. Det finns dock ett intressant kapitel som resonerar kring varför lönerna inte ökar mer trots en stark arbetsmarknad och stora bristtal. Och det var framför allt ett par rader i detta kapitel som jag reagerade på och som fick mig till att skriva denna blogg.

På sidan 29 står det ”Under senare år har löneglidningen, det vill säga skillnaden mellan centrala avtal och totala löneökningar avtagit i Sverige. Under industriavtalets första hälft uppgick löneglidningen till i genomsnitt 1–2 procent per år, men har sedan dess sjunkit till att ligga på omkring 0–1 procent per år.

Om fenomenet består kommer de centrala avtalen framöver att spela en allt större roll för de totala löneökningarna i svensk ekonomi.”

Det här är intressant. Det LO-ekonomerna skriver är helt enkelt att nu när den lokala löneglidningen har minskat måste en större del av löneutrymmet tas ut i de centrala förhandlingarna.

Det innebär i sin tur att industrin i sina förhandlingar tidigare har tagit hänsyn till att det utöver det framförhandlade märket även tillkommer en löneglidning på cirka 1-2 procent. Det betyder att det ”faktiska märket”, dvs. den löneökning som parterna anser är förenlig med industrins förutsättningar för att bl.a. bevara industrins konkurrenskraft, är det framförhandlade märket plus 1-2 procent.

Industrins parter har dock gentemot alla andra branscher och sektorer på arbetsmarknaden, oavsett om dessa har löneglidning eller inte, krävt att de ska följa det framförhandlade märket. Industrin har således haft ett märke för sig själva och ett märke för övriga arbetsmarknaden, dvs. dubbla märken.

Inom de flesta områden som Kommunal organiserar sker dock ingen löneglidning. Det här vet alla som förhandlar centralt. Det innebär att industrins parter genom att kräva att det framförhandlade märket, och inte det faktiska som de själva förhåller sig till, ska följas i praktiken har yrkat på att Kommunals medlemmar ska få en klart lägre procentuell löneökning än vad arbetare inom industrin fick.

Ska Industriavtalet överleva måste en utgångspunkt i lönebildningen vara att även grupper som inte har någon löneglidning får det faktiska märket. Det skulle t.ex. kunna lösas genom att dessa grupper i efterhand kompenserar utifrån löneutfallet inom industrin. Att ha det som idag där industrins dubbla märken drabbar t.ex. Kommunals medlemmar är inte hållbart.

fredag 24 november 2017

Av Torbjörn Dalin

KATEGORIER: Löner

TAGGAR: Industriavtalet, Jämställda löner, lönebildning, lönepolitik, löner, lönesättning, märket, Teknikföretagen