Kommunals utredare
Fakta, analyser och kommentarer
Tillitsdelegationen måste främja offentligt etos och professionella normer
I en debattartikel 2013 presenterade Stefan Löfven sin politiska vision ”välfärdens yrken måste få sin frihet och status åter.” Artikeln svarade mot en framförallt facklig kritik mot det marknadstänkande som fått för stor plats i den offentliga förvaltningen. Stefan Löfven skrev att:
”Vi behöver etablera en ny syn på välfärdsprofessionerna. Deras stora kunnande, erfarenhet och yrkesetik ska vara vägledande för att höja kvaliteten i välfärden. Det är centralt för att höja resultaten i skolan, förbättra vården och för att fler ska ha ett jobb att gå till. Värdet för alla medborgare är tydligt: det ger en högre kvalitet samtidigt som det ger en effektivare användning av skattemedlen”
Ett tydligt avtryck av denna vision är inrättandet av den s.k. Tillitsdelegationen. Denna kommitté tillsattes 2016 för att analysera och presentera förslag för att utveckla styrningen av den offentliga förvaltningen. Begreppet tillitsbaserad styrning har kommit att få en central betydelse för delegationens arbete, som ett slags sammanfattande styrningsbegrepp i kontrast till den marknadsstyrning (NPM) som återkommer som källa till många av de problem som delegationen ska försöka lösa. Tillitsdelegationen kom i juni med ett första delbetänkande om ersättningsmodeller och ska lämna sitt slutbetänkande i juni 2018.
Vad menas med tillitsbaserad styrning?
Den 30 oktober 2017 presenterade tillitsdelegationens forskningsledare Louise Bringselius ett teoretiskt ramverk för tillitsbaserad styrning och ledning. I ramverket ges två definitioner på vad som avses med begreppen. Den första, ”något teoretiska” definitionen lyder:
”Tillitsbaserad styrning och ledning är styrning, kultur och arbetssätt med fokus på verksamhetens syfte och brukarens behov, där varje beslutsnivå aktivt verkar för att stimulera samverkan och helhetsperspektiv, bygga tillitsfulla relationer samt säkerställa att medarbetare kan, vill och vågar hjälpa brukaren.” (s.15)
Denna kompletteras sedan med en ”enklare, mer praktisk” definition:
”Tillitsbaserad styrning och ledning är en samling principer som syftar till att minska onödig kontroll och formalism i offentligt finansierad verksamhet och bättre ta tillvara brukares och brukarmötande medarbetares kompetens och engagemang, för att på så vis skapa bättre kvalitet i tjänsterna till medborgaren” (s. 17)
Bägge dessa definitioner är, liksom ramverket i övrigt, övergripande teoretiska och lätta att sympatisera med. Det är dock inte uppenbart på vilket sätt de innebär en förändring av rådande styrningsparadigm, inte heller vilka praktiska effekter de kan komma att få. Ifall delegationen klarar att möta de högt ställda politiska förhoppningarna på arbetet kommer inte att bero på definitioner – utan avgöras av vilka konkreta reformförslag som delegationen lämnar.
En styrning som främjar offentligt etos och professionella normer
Tillitsdelegationen är ur ett välfärdsperspektiv, jämte Reepalu-utredningen, regeringens viktigaste initiativ. Jag menar att kärnan i dess uppdrag bör förstås genom frågan om hur den offentliga styrningen påverkar hur välfärdsarbetarna i verkligheten utför sitt arbete. Jag hoppas att slutbetänkandet också kommer att innehålla en sådan analys. Jag hoppas särskilt att begreppen offentligt etos respektive professionella normer då ska ges stor plats.
Offentligt etos handlar om de offentliganställdas värdegrund. Här finns det redan en reglering som brukar sammanfattas som att de offentliganställda ska styras av principerna om demokrati, legalitet, objektivitet, fri åsiktsbildning, respekt för människovärde, värdighet och frihet samt service och effektivitet (Se. t.ex. Värdgrundsutredningens slutrapport). Ibland översätts begreppet offentligt etos med ”ämbetsmannaideal” vilket gör sig gällande på olika sätt i olika yrken.
Professionella normer kompletterar dessa ideal utifrån respektive yrke. Det handlar då om yrkesspecifika kunskaper och arbetssätt, nära sammanhängande med begrepp som yrkesskicklighet och förtrogenhetskunskap. De professionella normerna är ofta outtalade men kan ha koppling till olika former av reglering, t.ex. vad gäller legitimationsyrken, eller genom framtagna vägledningar och riktlinjer. Normerna har också ofta en koppling till hur de utbildningar som leder fram till respektive yrke är utformade. Det studenterna tar med sig fortplantar och återskapas sedan i olika hög grad beroende på vilken organisationskultur som råder på arbetsplatserna. (se t.ex. Dags för omprövning – en ESO-rapport om styrning av offentlig verksamhet, s. 57-64)
Idag är det tyvärr ofta så att offentliganställda känner sig tvungna att bryta mot sitt etos och sina professionella normer. Det kan bero på att verksamheten har för lite resurser men också på att regelverk och styrformer inte klarar av att se och främja dessa värden. Kommunal har t.ex. i rapporten ”tid för mat” nyligen visat hur styrningen inom äldreomsorgen försämrar de anställdas möjligheter att ge det individanpassade stöd som krävs för att motverka undernäring. Ett allt större fokus på tillsyn och utvärdering åtgärdar inte verksamheternas brister då de ofta inte klarar av att se och främja de värden som skapar kvalitet i verksamheterna (se t.ex. Att göra rätt – även när ingen ser på)
Enligt min mening måste en framtida tillitsbaserad styrning handla just om hur lagar, regler, utbildningsvägar och andra styrande funktioner främjar möjligheten för välfärdsproffsen att arbeta i enlighet med ett offentligt etos och de yrkesspecifika professionella normer som gäller för respektive yrke. Tillitsdelegationens berättigade beror på om man klarar av att lämna förslag som leder i denna riktning.
Utredningsenheten
