Kommunals utredare

Hökar och duvor i avtalsrörelsen

I en avtalsrörelse är det stort fokus på det av industrin framförhandlade ”märket”. Synen på detta märke skiljer sig dock åt mellan olika parter på arbetsmarknaden. På den ena sidan har vi hökarna som anser att det bara finns en framförhandlad (procentuell) nivå och att allt ska rymmas inom denna. På den andra sidan har vi duvorna som anser att märket gäller men att det även är möjligt att hitta lösningar inom ramen för Industriavtalet som exempelvis ger vissa grupper/avtalsområden mer än den framförhandlade procentuella nivån.

I årets avtalsrörelse har duvorna dragit det längsta halmstrået. Märket innebär att lönesumman ska räknas upp med 6,5 procent på tre år plus extra för de löner som ligger under 24 000 kr/månad. Anders Ferbe, förbundsordförande från IF Metall, som tidigare har varit lite av en ”duvhök” när det gäller märket och som i förra avtalsrörelsen (i samband med undersköterskesatsningen) tog steget ut till att bli en fullfjädrad duva, slår tydligt fast att det för de kommande tre åren finns ”en lönenormering som inkluderar en låglönesatsning, utan att något förbund behöver byta det extra lönepåslaget mot försämringar i avtalen”.

Tyvärr är inte Anders Weihe, förhandlingschef på Teknikföretagen och motpart till IF Metall, lika tydlig när det gäller uppgörelsen. Han säger visserligen att ”låglönesatsningen varit besvärlig” men att de hittat en konstruktion de kan leva med men konstaterar sedan i en annan intervju att ”Märkessättningen består av tre saker: nivån är 6,5, perioden är tre år och riktningen är rak”.

Det är naturligtvis inte bra när en av industrins partner som har tagit på sig ansvaret att sätta märket i avtalsförhandlingarna, och dessutom kräver att resten av arbetsmarknaden håller sig till detta, inte kan vara tydlig efter att han lämnat förhandlingsrummet. Det skapar osäkerhet och leder bara till fler konflikter på arbetsmarknaden. Det förstår ju alla att två så rutinerade personer som Ferbe och Weihe inte har lämnat förhandlingsrummet utan att helt tydligt gjort klart mellan sig vilka förutsättningar som gäller.

Situationen förvärras dessutom av att Svenskt Näringsliv och Almega, två av de största höknästena, använder denna osäkerhet till att insistera på att det inte finns någon som helst flexibilitet i lönenormeringen. Det menar att det finns bara en framförhandlad (procentuell) nivå och allt ska rymmas inom detta. Problemet med en sådan hållning är att övriga parter på arbetsmarknaden, de som inte tillhör industrin, i förlängningen inte kommer att kunna acceptera rådande lönebildningsregim. Det innebär ju nämligen att de löneskillnader som idag finns mellan olika yrkesgrupper är cementerade för all framtid. Det är ju en helt orimlig hållning och det inser nog alla. Därför är det nödvändigt att de som även fortsättningsvis vi vill se en lönebildning som har sin utgångspunkt i Industriavtalet inser att märket även måste tillåta löneökningar för särskilda grupper, eller låglönesatsningar, som går ovanpå den procentuella nivån.

Hökarna måste helt enkelt förvandlas till duvor, annars är det risk att gamarna tar över.

tisdag 9 maj 2017

Av Torbjörn Dalin

KATEGORIER: Löner

TAGGAR: Almega, avtal17, avtal2017, IF Metall, Industriavtalet, löner, Svenskt Näringsliv, Teknikföretagen