Kommunals utredare

Det är de äldre som ska få ut vinsten i äldreomsorgen. Inte företagen.

Företag med ett vinstintresse hör inte hemma i äldreomsorgen. Drivkraften att dra ned på kostnader för att göra vinst går stick i stäv med vad omsorgsforskningen visar ger kvalitet i äldreomsorgen: satsningar på omsorgspersonalen och deras professionella handlingsutrymme. Därför måste vinsten som drivkraft bort ifrån välfärden och i synnerhet ifrån äldreomsorgen.

Fortsätt läsa

Svårigheten att reglera äldreomsorg hänger ihop med omsorgens flyktiga karaktär. Omsorg utförs i intima situationer, nära kropp och själ. God omsorg kan närmast jämföras med att lyssna till ett vackert musikstycke eller att njuta av god mat – upplevelsen är ytterst individuell och närmast omöjlig att på förhand reglera i ett kontrakt. Det gör äldreomsorgen olämplig för privata aktörer med ett vinstintresse.

Det som gör äldreomsorgen särskilt sårbar för vinstdrift är att förutom att den är svårreglerad, saknas det både ett inre och ett yttre tryck på kvalitet. Äldreomsorgen har generellt inte några starka professioner eller brukargrupper. Lagstiftningen är svag och statens inspektionsverksamhet begränsad.

I äldreomsorgen finns inga föräldraföreningar, ingen Skolinspektion med muskler, inga stark läkarkår som myndigt tillåts uttala sig i tidningarnas mittuppslag.

I äldreomsorgen finns bara de som befinner sig långt ned på samhällets statustrappa givet sin ålder och sitt kön. Orsakerna till detta är flera, men går sannolikt att spåra i de samhällsnormer som premierar unga framför äldre och män framför kvinnor. Majoriteten av de som får offentligt finansierad äldreomsorg är kvinnor och 70 procent av anhörigomsorgen står kvinnor för. Samtidigt utgör kvinnor mer än 90 procent av alla som arbetar i äldreomsorgen.

Den enda resursrika lobbyorganisation som högljutt lägger sig i debatten om vinstdrivande verksamheter i äldreomsorgen är näringslivets representanter. Och de är för vinstdrift. De bör inte stå oemotsagda. Att värna den kortsiktiga ekonomiska vinsten kommer alltid övertrumfa behoven hos äldreomsorgens personal och brukare.

Ty personalen är inte bara de som skapar värde och kvalitet, utan de är också äldreomsorgens största kostnadspost. Vinst skapas genom att öka intäkter eller genom att minska kostnader. Möjligheten att öka intäkter i en offentligt finansierad verksamhet är begränsad. Då återstår att öka vinstmarginalen genom att skära i kostnaderna. Det gör också de vinstdrivande företagen: de skär i kostnaderna vilket är detsamma som att skära ned på bemanningen.

Internationell forskning visar att privata icke-vinstsyftande och offentligt drivna sjukhem är ungefär lika bra när det gäller personaltäthet och hantering av avvikelser och de är betydligt bättre än sjukhem i vinstsyftande regi. Ett liknande mönster finns också i Sverige: lägre bemanning, fler timanställda och lägre utbildningsnivå i vinstsyftande äldreboenden, särskilt de som drivs av de största företagen.

Det viktigaste är dock inte skillnaderna mellan vinstsyftande och icke-vinstsyftande utförare utan den systempåverkan – det systemskifte – som öppnandet upp för vinstsyftande företag har inneburit. Det gäller inte minst de system som kommer till för att kontrollera och reglera välfärdstjänsterna som också verksamheter utan vinstintresse, i både privat och offentlig regi.

Det är hög tid för politiker att klubba ett förslag på vinstbegränsning och att därmed släcka reklamskylten för vård, skola och omsorg som förföriskt lockar till sig kortsiktiga vinstintressen med texten “Vinst varje gång”.

Det är de äldre som ska få ut vinsten i äldreomsorgen. Inte företagen.