Kommunals utredare

Det är lagligt för kommunen att spara in på din mormors välmående. Men är det okej?

Får det lov att vara en god smörgås – eller bara en skälig?

Det är klart att du vill ha en god smörgås att äta. Men om det är du som ska betala? Dessutom i en tid av skral kassa? Och om du samtidigt ska betala för flera smörgåsar? Då kan svaret bli ett annat. Då kanske du väljer att erbjuda en skälig smörgås, inte för att du inte tycker gästerna är värda en god, utan för att du kan. För att du vet att de inte kommer att protestera. Och gör de det så har du rätten på din sida.

I det här på gränsen till acceptabelt banala liknelsen får smörgåsen symbolisera äldreomsorgen som kommunen erbjuder medborgaren. När kommunerna allt oftare väljer att skära i kostnaden får du som medborgare hålla tillgodo med den skäliga omsorg som erbjuds, för mer än så får du inte. Och vad som är en skälig omsorg kryper för varje år. Allt med stöd i lag.

Du får ta liknelsen för vad den är, men ibland behövs förenklingar för att förklara varför sakernas tillstånd är som de är.

Men varför är det så här?

“Hata slumpen” är Leif GW Perssons devis i SVT-programmet Veckans Brott. Det är applicerbart på valfri aktuell brottsutredning i programmet. Men det funkar likväl för att förstå sig på kommunernas ansvarstagande när det handlar om äldreomsorg. Det är nämligen ingen slump att så många boendeplatser försvunnit. Det är ingen slump att det blivit svårare för äldre att beviljas plats på ett äldreboende. Det är så, för att lagen ger kommunerna utrymmet att göra så: Att sätta budget före behov.

För att komma till roten med problemen i äldreomsorgen måste vi ta till spaden och gräva. Förbi personalens villkor, förbi stressen i hemtjänsten. Förbi frågan om privat och offentlig verksamhet, förbi New Public Management och vintsdrivande verksamhet kontra non-profit. Allt det där har betydelse, men i slutändan ligger LAGEN där som en grund för allt det andra. Lagen som i sin nuvarande utformning bidrar till de problem som både äldre, personal och anhöriga märker av.

Så vad säger då LAGEN?

Det är socialtjänstlagens biståndsparagraf, som reglerar tillgången till hjälpinsatser inom äldreomsorgen. Det innebär, att hjälp från hemtjänsten liksom plats i äldreboende bedöms efter samma lagparagraf som ”samhällets yttersta skyddsnät”, försörjningsstödet, tidigare kallat socialbidrag.

När socialtjänstlagen konstruerades var “skälig levnadsnivå” tänkt att vara ett golv för vilken levnadsnivå som en äldre har rätt till. Kruxet är att “skälig levnadsnivå” numera snarare blivit ett tak för vad kommunerna är skyldiga att erbjuda och därmed vad den äldre har rätt att få.

Även om det inte finns något som hindrar en kommun från att tillämpa lagen ”generöst” kan kommunen aldrig klandras så länge de äldres levnadsnivå inte understiger skälig nivå. Förenklat kan man säga att det är lagen som styr om du får en god eller skälig smörgås. Om du får en god eller skälig omsorg. Och vi ser allt för ofta att kommunerna använder lagen för att strama åt.

Det är inte värdigt.

Ambitionsnivån för äldreomsorgen måste höjas.

I lagen bör ”skälig levnadsnivå” ersättas med ”goda levnadsvillkor”. Det är nödvändigt för att upprätthålla och återta förtroendet för äldreomsorgen. Det anstår dessutom en välfärdsstat som Sveriges.

Under Almedalsveckan i Visby kommer rapporten ”Skäligt är inte gott nog – en rapport om äldres boende” att presenteras.

Följ bloggarna med problembeskrivning och lösningsförslag som kommer presenteras löpande under hashtaggen #SkäligtÄrInteGottNog