Vissa saker känns som om de aldrig har varit borta

Veckodagarna pressas ihop. Ibland eller ofta, kanske för ofta. Mellan två måndagar kommer kanske någon onsdag eller torsdag. Vart tar de övriga veckodagarna vägen? Jag försöker inte vara rolig, utan jag bara dramatiserar om den vanliga känslan av att tiden går för fort. Att försöka minnas vissa händelser i det förflutna kan ibland vara en mycket ansträngande tankesverksamhet. Det kan vara individuellt, kanske åldersrelaterat? Det kan finnas flera förklaringar.

Men vissa saker kommer tillbaka som en bumerang. Det känns som om de aldrig har varit borta eller att tiden stått stilla. Hm, den ”fysiska” tiden mätt i sekunder, minuter, timmar, dagar, veckor, månader, år, decennier eller sekel rör sig väl i en bestämd takt? Å andra sidan är tid en filosofisk fråga. Ingen kan ta ifrån någon annans upplevelse av hur tiden går eller stannar.

Hur som helst är inte min avsikt att gå in i någon debatt om tidens vara eller inte vara. Jag vill däremot berätta om hur åren mellan 2005 och 2016 kändes hoppressade när jag bläddrade i ett par rapporter som skildrar arbetsmiljön och hälsan hos medlemmar i Kommunal. Jag citerar nedan avslutningen i en av dessa rapporter- Sexton år av smärta och besvär (2005):

Olika forskningsresultat bekräftar att det finns samband mellan de olika miljöfaktorer (läs arbetsmiljö) och ohälsan. Den höga långtidssjukfrånvaron bland Kommunals medlemmar kan vara en följd av åratals ohälsa, en samlad effekt av sammanvävda faktorer. Dessa förhållanden bör vägas mot tre grundläggande ställningstaganden:

Vilka ambitioner har välfärdssamhället i frågan om att tillhandahålla en värdig omsorg, vård och andra tjänster? En god kvalitet i omsorgen av människor förutsätter t. ex att det finns en ”relation” mellan brukaren och personalen. Tillit, ömsesidigt förtroende, ömhet och omtanke bör vara nödvändiga kriterier i allt arbete med människor. Detta är något som kräver kontinuitet och är en förutsättning för att bygga upp relationen och bekantskapen mellan brukare och personal.

Samhället behöver även ta ställning till jämställdhetens villkor från två olika perspektiv. Det ena gäller villkoren för kvinnors arbete. Problemen i arbetsmiljön inom de kvinnodominerade yrkena skiljer sig från traditionella arbetsmiljöproblem som det finns mycket erfarenhet av, alltså från de mansdominerade industriyrkena. Detta är i praktiken ett hinder för att beslutsamt vidta åtgärder och kompliceras av att maktstrukturen fortfarande är manlig. I debatten hörs röster som undrar om ”kvinnorna verkligen är sjuka”. Det andra perspektivet handlar om ”urholkningen” av de förutsättningar som gör det möjligt för kvinnor att delta på arbetsmarknaden och i samhällslivet i övrigt. Ett dåligt utbud av omsorg och omvårdnad kan på sikt leda till att dessa ansvarsområden återgår till kvinnorna. En kombination av en svag anknytning till arbetsmarknaden och en fortfarande dålig ansvarsfördelning mellan man och kvinna inom de traditionella områdena bidrar till dessa farhågor.

De signaler som dålig arbetsmiljö och dålig arbetsrelaterad hälsa sänder kan inte vara gynnsamma för personalrekryteringen. Men kommunalarna är positiva till sina arbeten, de tycker att de har meningsfulla arbetsuppgifter. Det tyder på att det finns goda möjligheter att utveckla ”friskhetsfaktorerna”. För varje år blir befolkningen allt äldre och behovet av välfärdstjänster ökar. Budskapet i denna rapport till beslutsfattare och arbetsgivare är att det finns goda möjligheter, som det nu gäller att ta vara på!

torsdag 19 maj 2016

Av Yeshiwork Wondmeneh

KATEGORIER: Arbetsmiljö, arbetsmiljöHälsa

TAGGAR: Yeshiwork Wondmeneh

Kommunals utredare