Kommunals utredare
Fakta, analyser och kommentarer
Osäkra jobb får inte bli arbetsgivarens smitväg
Idag presenterade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll ett förslag om att arbetsgivare ska vara med och dela på kostnaden för långtidssjukskrivna. Förslaget syftar till att skapa ekonomiska incitament för arbetsgivare att arbeta förebyggande och med rehabilitering. I praktiken skulle förslaget främst träffa arbetsgivare i offentlig sektor, där långtidssjukskrivningarna är högst. Detta gäller särskilt för Kommunals kvinnodominerade yrkesgrupper som idag toppar sjukskrivningstalen framförallt vad gäller psykiska diagnoser som utmattningssyndrom.
Det är ett stort problem att Sveriges kommuner och landsting, både som huvudmän och direkta arbetsgivare, inte tar ett större ansvar för de skenande sjukskrivningstalen. Socialförsäkringsministern gör helt rätt i att försöka hitta nya lösningar för att förmå arbetsgivarna att ta sitt ansvar. Problemet är att sjukskrivningarna inte bara handlar om bristande rehabilitering och prevention, utan om hårda frågor som rör välfärdspersonalens villkor. Det finns till och med en risk att arbetsgivare försöker ta smitvägar förbi kostnadsansvaret genom att försämra villkoren ytterligare.
Redan idag ser vi tendenser att tidsbegränsade anställningar och deltidsarbete används som en strategi för att precisionsbemanna och hålla nere lönerna. Arbetsgivare kan välja att låta bli att förlänga kontraktet om en person visar tendenser till sjukdom (eller på annat sätt är obekväm i arbetsgivarens ögon), särskilt så om den skulle innebära en ökad kostnad. Kommunals senaste rapport ”Flexibilitetens pris” visade hur tidsbegränsade anställningar blivit vanligare inom vård och omsorg de senaste sex åren. Idag är mer än var fjärde kommunalare inom vård och omsorg tidsbegränsat anställd.
Osäkra villkor ökar i sin tur risken för psykisk ohälsa. Det skapar en stress i vardagen över sin försörjning och svårighet att planera sin tid. Tidsbegränsat anställda har i regel högre sjukskrivningstal än tillsvidareanställda. Det finns alltså en motsägelse i att förslaget kanske inte träffar den grupp som relativt sett blir mest sjukskriven, samtidigt som gruppen riskerar att växa för att arbetsgivare kommer att vilja kunna göra sig av med potentiellt kostnadskrävande personal.
Även andra strategier för att flexibilisera arbetsstyrkan och skjuta ifrån sig arbetsgivaransvaret, såsom egenföretagande och bemanningsföretag, kan bli vanligare som följd. Det gäller inte bara offentlig sektor. Jämförelser mellan direktanställda och bemanningsanställda visar att bemanningsanställda i regel tjänar mindre än de direktanställda för lika utfört arbete, och i högre utsträckning anställs på tidsbegränsade kontrakt. Där uppstår även problemet att den formella arbetsgivaren, bemanningsföretaget, har låg kontroll över den faktiska arbetsmiljö som den anställda arbetar i.
Med detta sagt, behöver det inte betyda att förslaget är dåligt. Förhoppningsvis kan det få precis de effekter som Annika Strandhäll och naturligtvis också Kommunal efterlyser – ett större arbetsgivaransvar för den ökande ohälsan. Men då måste kryphålen täppas till. För att pendeln inte ska slå tillbaka på välfärdsarbetarna krävs politisk press för att förbättra villkoren i välfärden, och ett erkännande av det tydliga sambandet mellan materiella arbetsvillkor och ohälsa. Tillsvidareanställning på heltid måste bli norm i offentlig sektor.
Utredningsenheten
