Kommunals utredare

New York – de enkla jobben och de låga lägstalönernas förlovade stad

Låga löner karvar likt en kniv itu samhällen och fördjupar klyftor mellan personer med olika klass, kön och legal status. Så sker i USA och så skulle också ske i Sverige om vissa politiska drivkrafter, som befinner sig till höger på den politiska skalan, fick igenom sin politik.

Inledningsvis vill jag problematisera rubriken. Begreppet “enkla jobb” kräver nämligen en problematisering. Visst finns det enklare och svårare jobb, men alla sådana graderingar sker på en skala. Det finns yrken som kräver år av specialistutveckling på högskola och universitet, medan andra kräver år av människokännedom och erfarenhet av relationer och situationer. Det som främst premieras i lönekuvertet – utbildningslängd – är bara en dimension. Det kanske inte är fel att det är så. Men det är viktigt att påminna sig om att det är just en dimension bland många. Att som vaktmästare hantera besvärliga personer, år ut och år in, som kanske ser ner på en, just bara för att man anses ha ett “enkelt jobb”, utan att det bryter ned en – det om något kräver kompetens, kunnande och en professionell yrkesroll.

Jag har nyligen tillsammans med kollegor besökt New York och Commission on the Status of Women , vilket jag bloggade om tidigare i veckan. I New York finns det servicepersonal överallt. Jobb som i Sverige inte utförs, finns det där minst två anställda för. Arbetskraften är förhållandevis billig. Det finns alltid en person som öppnar dörren för en, eller minst två på varje café, som ser till att kaffekoppen är påfylld med nybryggt rykande varmt kaffe. Klart att det för mig som besökare är bekvämt. Jobbskapande och bra, kanske du tänker, men den utbyggda servicesektorn kommer med en mörk baksida.

Lenore Friedlaender, Assistant to the President SEIU

Under besöket passade vi på att träffa representanter för fackförbundet SEIU på deras kontor i New York. De organiserar servicepersonal, bland annat vaktmästare (finns i varje större byggnad), vakter, städare och skolmatsalspersonal. Vi fick en pratstund med Lenore Friedlaender, Assistant to the President. Hon berättade bland annat att den federala minimilönen, som finns lagstadgad i USA, ligger på 7,25 dollar (62 kronor). Men det finns också en lägre nivå. Den för servicepersonal som kan förväntas få dricks, 2,13 dollar i timmen (18 kronor). För god service förväntas en dricks på 20 procent. Varför? Just för att de låga lönerna gör personalen inte bara beroende av sin arbetsgivare för sin försörjning, utan de är också utelämnade till att jag som kund, på en restaurang eller i en taxi, uppskattar deras tjänst lite extra och lägger på den där 20 procenten på priset. Det är en utsatt och godtycklig situation för de anställda.

De låga lönerna är inte på något sätt blinda för de makthierarkier som finns i samhället, utan verkar snarare förstärkande. De förstärker de formella lik väl som informella strukturerna. Informell arbetskraft finns det gott om i USA. Lenore berättade att uppskattningsvis är 25 procent av den arbetskraft som de organiserar inom städsektorn utan arbetstillstånd. Men hon vet inte exakt, för de frågar inte. Hade de gjort det riskerar de att bryta mot lagen eftersom det skulle kunna tolkas som att de underlätta illegal invandring. Medlemmarna behöver inte visa legitimation och skrivs in i fackföreningen under samma namn som de använder gentemot arbetsgivaren. Sedan arbetar SEIU för att förbättra situationen för dessa medlemmar som en betydande del av sitt politiska arbete. Även i Sverige finns det arbetskraft som saknar alla former av rättigheter, vilket inte minst DN uppmärksammat i sin utmärkta rapportering om “De osynliga”.

Nyligen har det förts en debatt i Sverige om sänkta ingångslöner. I Sverige skulle sänkta lägstalöner utgöra ett allvarligt hot mot inte bara jämlikheten, utan också jämställdheten. Det är kvinnor som idag arbetar för de lägsta lönerna på arbetsmarknaden. Tidsbegränsade anställningar, så som vikariat eller allmän visstidsanställning, är vanliga i kvinnodominerade sektorer vilket ger en hög omsättning på personal. Högre avlönad arbetskraft som arbetat länge ersätts med lägre avlönade. Om den kollektivavtalsreglerade bottnen för löner går ur, är det kvinnors löner som kommer vara de första att offras.

En annan aspekt är att nyanlända i vissa fall kommer ifrån länder vars utbildningssystem missgynnar kvinnor. Att ha ett alltför stort fokus på jobb istället för utbildning kommer försvåra för dessa kvinnors möjlighet till ekonomiskt självständighet, vilket är ett ytterligare exempel på hur politiska förslag att sänka löner hotar jämställdheten.

Det finns goda skäl till att ”enkla jobb” idag knappt existerar på svensk arbetsmarknad. Det är ett lyckat utfall av den svenska modellen, där starka fackföreningar hållit uppe lönenivån och lågproduktiva jobb slagits ut. På så sätt har svensk konkurrenskraft vässats. En positiv bieffekt är att den lägsta lönenivån och därmed kvinnors möjlighet till egen försörjning också har hållits uppe.

Sverige måste säkra nyanländas inträde på arbetsmarknaden utan att fundamentet för den jämlikhet och jämställdhet som tagit decennier att bygga upp undergrävs. Istället kan nuvarande tillskott till arbetskraften bidra till att hantera en rad utmaningar som den svenska välfärden och arbetsmarknaden står inför. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) prognostiserar att det kommer behövas drygt en halv miljon nyrekryteringar till välfärden inom de kommande sju åren. Kraven på sänkta lägstalöner är inte bara ett hot mot jämställdheten, utan också kontraproduktiv i en tid då välfärden är i stort behov av kompetent arbetskraft.

Vad sägs om att istället satsa på välfärd, jämlikhet och en arbetsmarknad som håller uppe produktiviteten? Det har historiskt varit ett gott recept för förhållandevis jämt fördelat välstånd. Det är klart att jag förväntar mig ett trevligt bemötande på restauranger och i affärer, men det lämnar en bitter eftersmak om min upplevelse ska vara avgörande för om någon får ihop sin försörjning för sig själv och sin familj. Och jag öppnar med glädje dörren för mig själv även i framtiden.

torsdag 31 mars 2016

Av Anna Werkelin Ahlin

KATEGORIER: Fackligt arbete, Internationellt, Jämställdhet, Löner, Välfärd