Sätt regeldebatten om sjukförsäkringen i karantän

I Dagens samhälle debatterar Johan Forsell, riksdagsledamot (M) talesperson i sjukförsäkringsfrågor, om behov av hårdare regler för att bryta den ökande trenden i sjukfrånvaron och han framför två tydliga förslag. Det ena förslaget gäller att behålla den bortre gränsen i sjukförsäkringen och det andra är att införa ytterligare en karensdag vid dag 15 i sjukskrivningen. Rent pengarmässigt syftar sådana regelskärpningar ensidigt till att sänka kostnader i sjukförsäkringen, de bygger inte på en total samhällsekonomisk beräkning. En samhällsekonomisk kalkyl borde ta med flera kostnadsposter.

Eftersom regelskärpning inte leder till minskad ohälsa blir följden av dem att kostnader flyttas från sjukförsäkringen till individer, till sjukvården och även till kommuner. Fakta visar på att ökande andel bland de som slås ut tar försörjningsstöd för att klara sig. Äldre grupper tidigarelägger sin ålderspension, vilket leder till livslångt lägre pension. Detta bidrar till ökande ekonomiska klyftor. Utöver det innebär den arbetsrelaterade ohälsan kostnader för sjukvården och kostnader i form av utebliven produktion.

Regler kan tvinga arbetstagare till sjuknärvaro, som enligt forskning har negativ påverkan på arbetsutförande och prestation, bland annat, som en följd av försämrad koncentrationsförmåga, sämre interpersonal kommunikation, upprepning av arbetsmoment och långsamhet. I USA, där det saknas allmän sjukförsäkring, visar forskning att sjuknärvaro leder till minskad produktivitet. Till exempel uppskattas den årliga produktivitetsförlusten som orsakas av migrän totalt till 12 miljarder dollar. 60 till 70 procent av detta tillfaller försämringar i arbetsutförande och prestation till följd av sjuknärvaro.

Redan idag går cirka 60 procent av medlemmar i Kommunal till jobbet en eller flera gånger under ett år trots att de känner sig så pass sjuka att de borde stanna hemma. Karensdagen som påverkar plånboken och hänsyn till kolleger som skulle utsättas för ännu större stress än vanligt är två huvudsakliga förklaringar bakom sjuknärvaro, enligt rapporten Friskt liv i sikte?. I rapporten framgår också att en alarmerande stor andel har sjuknärvaro i arbetet vid fler än fem tillfällen under en ettårsperiod och därmed riskerar allvarliga sjukdomar och långvarig sjukfrånvaro.

Bakom den ökande sjukfrånvaron och sjuknärvaron i vård och omsorg ligger obalansen mellan krav i arbetet och förutsättningar för att utföra det. Det finns nog med evidens som visar på att organisationen/arbetsmiljön och inte individen förklarar den arbetsrelaterade psykiska och fysiska ohälsan. Dessa är argument för att sätta debatten om regellösningar i karantän och i stället lägga en samlad kraft på att hitta lösningar för den arbetsrelaterade ohälsan, som är särskilt vanlig i kvinnodominerade verksamheter. Så länge det inte görs något banbrytande för att förebygga risker och för att förbättra arbetsmiljö och arbetsvillkor kommer ohälsan att bestå och debatten om sjukförsäkringen kommer att gå i cykel. För att visa på debattens rundgång citerar jag nedan Ordfront magasin oktober 2003:

”Är vi ett sjukt folk? Klenare än andra? Nej, det är debatten som är sjuk, skriver Margareta Norlin. Både makten och media ger de sjukskrivna skulden inte bara för sin egen sjukdom utan även för de taskiga statsfinanserna. Ingen verkar se ett samband mellan nedskärningar och ökade sjuktal.”

onsdag 9 december 2015

Av Yeshiwork Wondmeneh

KATEGORIER: Okategoriserade

TAGGAR: Sjukförsäkringar, sjukfrånvaro, Sjuknärvaro, Yeshiwork Wondmeneh

Kommunals utredare