Vägar till lägre sjukfrånvaro

På DN Debatt den 27 november skriver Försäkringskassan om en fortsatt ökning i sjukpenningtalet, som år 2020 beräknas öka till 13 dagar från dagens 10,3 dagar. Regeringens mål för 2020 är en minskning till 9 dagar. För att bryta trenden lovar Försäkringskassan ta krafttag för effektivare handläggning av sjukskrivningsärenden. Vidare uppmanar artikeln olika aktörer i samhället att vara med och bidra till att bryta trenden med ökande sjukpenningstal.

Det som är oroande är problembeskrivningen som ensidigt antyder att en ”slapp” samhällsinställning ligger bakom sjukskrivningar. Till stöd för detta synsätt refererar artikeln till den historiskt höga sjukfrånvaro år 2003 som halverades år 2008. ”… De flesta insåg att det var något konstigt med att världens friskaste folk samtidigt hade den högsta sjukfrånvaron. Nu ökar sjukskrivningarna igen utan att vi ser samma förändringar i folkhälsan. Detta talar för att det också i dag är möjligt att få ner sjukfrånvaron”, står det i artikeln.

Med detta som utgångspunkt blir det kanske lättare att motivera regeländringar och hårdare tag, som tvingar försäkrade tillbaka till jobbet och därigenom minskar sjukpenningstalet. Men det betyder inte att ohälsan kommer att försvinna. Redan idag går en stor andel av de som arbetar i välfärdstjänstesektorn till jobbet trots att de känner sig sjuka och anser att de borde stanna hemma. Karensdagen som påverkar plånboken och hänsyn till kolleger som skulle utsättas för ännu större stress än vanligt är två huvudsakliga förklaringar bakom sjuknärvaro. Mer än en femtedel av medlemmarna i Kommunal arbetar sjuka vid fler än fem tillfällen under en ettårsperiod och riskerar därmed en större ohälsa i framtiden och en längre sjukfrånvaro. Detta borde väcka en viktig fråga om i vilken utsträckning dagens höga sjukfall bland vård- och omsorgsarbetande beror på höga sjuknärvaronivåer över tid.

Kan den historiskt höga sjukfrånvaron 1997-2003 ha föregåtts av höga sjuknärvaronivåer? Finns det en sjuknärvaro-sjukfrånvaro-cykel som varierar med villkorsförsämringar i arbetslivet och med regelstyrningar i systemet?

Visst utvecklas folkhälsan i allmänhet positivt, men samtidigt ökar hälsoskillnaderna mellan olika socioekonomiska grupper. En faktor bakom dessa skillnader är försämringar i organisatoriska, sociala och psykiska miljöer i arbetet, till exempel inom vård och omsorg där kraven är höga i förhållande till förutsättningarna för att utföra arbetet. Det effektivaste sättet att förebygga sjukfrånvaro och sjuknärvaro borde därför vara att kraftsamla för att minska riskfaktorerna i arbetsmiljön.

Riskförebyggande innebär också ökade chanser för att anpassa arbetsplatsen så att även sjuka kan arbeta. Men som det är i dag är det svårt att föreställa sig hur anställda i hemtjänsten eller på demensboenden skulle kunna arbeta sjuka. Inom dessa verksamheter är bristerna i bemanningen stora, vilket försvårar anpassning efter individers förmåga. Dessutom försvåras återhämtning på grund av arbetstidsscheman som innehåller långa pass och delade turer.

Förvisso lyfter Försäkringskassan i artikeln arbetsgivares ansvar för den fysiska och psykiska arbetsmiljön, men det som tydligare kommer fram är argumenten om hårdare tag och regellösningar. Det är inte rätt väg att gå för att komma tillrätta med den arbetsrelaterade ohälsan och sjukfrånvaron.

Kommunal föreslår att använda kriskänslan i debattartikeln som Försäkringskassan förmedlar till för att samla myndigheter och departement med ansvar för arbetslivs- och hälso- och sjukvårdsfrågor, arbetsmarknadens parter samt arbetslivs- och folkhälsoforskare för att diskutera om och ta ställning till de ökade skillnaderna i arbetsrelaterad hälsa.

fredag 4 december 2015

Av Yeshiwork Wondmeneh

KATEGORIER: Socialförsäkringar

TAGGAR: arbetsmiljö, Försäkringskassan, Sjukfrånvaron, Sjuknärvaro, Yeshiwork Wondmeneh

Kommunals utredare