Kommunals utredare

Att pussla med barnomsorg

Gästbloggare, Ameli Dahlqvist, har nyligen tagit masterexamen från Lunds Universitet och har i sin avslutande uppsats avhandlat livspusslet för ensamstående kvinnor med barn som arbetar obekväma arbetstider inom vården.

..då brukar jag ha hennes [mammans] schema och mitt schema och så ser jag när det passar, dom dagarna hon kan ta honom [sonen] så stryker jag under de här dagarna får du ta och dom andra dagarna får min pappa, så får dom varsina scheman – Moa.

Barnomsorg i Sverige är relativt okomplicerat, i alla fall om du enbart arbetar ”bekväma” arbetstider och/eller lever i ett parförhållande. Men hur gör då de som inte passar in i den här normen? Den frågan beslöt jag mig för att försöka besvara i min mastersuppsats.

De som jag intervjuade var åtta ensamstående kvinnor med barn som alla arbetar obekväma arbetstider inom hälso- och sjukvården som vårdbiträden, undersköterskor och sjuksköterskor. Dessa yrken inom vården tyckte jag var intressanta av flera anledningar, dels eftersom dessa är några av Sveriges vanligaste jobb och dels för att det är inom branschen är vanligt med obekväm arbetstid. Dessutom innefattar vården anställda som för relativt låga löner arbetar med välfärd och hjälper människor i behov. Vidare är denna grupp, ensamstående kvinnor med barn som arbetar obekväma arbetstider inom vården, inte liten. Om man tittar närmare på statistiken får man en siffra som visar att det kan handla om närmare 150 000 kvinnor som befinner sig i denna situation.

Hur gör de då? Hur får de ihop sitt livspussel varje dag? Kvinnorna jag pratade med använder sig av det offentliga systemet, välfärd i form av förskola och fritids, men det räcker inte. Som det inledande citatet med Moa visar får båda hennes föräldrar sitta barnvakt medan hon arbetar eftersom det inte finns förskola på obekväm arbetstid i hennes kommun, vilket gäller för hälften av Sveriges kommuner idag. Föräldrarna till dessa ensamstående kvinnor, framförallt mamman, är en uppskattad och välanvänd resurs om hon finns tillgänglig och föredras även många gånger framför OB-förskola och nattomsorg. Detta på grund av den norm som säger att barn ska vara i hemmiljö kvällar, nätter och helger. Men relationen med mamman kan också vara ansträngd och något som togs upp av flera av kvinnorna var den beroendeställning de hamnar i, Kristin sa exempelvis:

så det känns ju jätteskönt att hon får ett…så nära kontakt med sin mormor det gör det ju, fast sen samtidigt så känns det ju jobbigt att behöva vara beroende av sina föräldrar för att kunna jobba liksom, det känns ju inte så kul…när man är 30…- Kristin

Det är dock inte bara närstående familj som fungerar som bitar i dessa kvinnors livspussel utöver den offentliga barnomsorg som alla använder på ett eller annat vis. Deras liv kräver en palett av andra tillgängliga resurser som de kan använda både när något oväntat händer och till vardags. På arbetsplatsen finns ofta stödjande kollegor att byta skift med om det behövs och har man tur finns det ett system med önskeschema så man kan anpassa arbetstiderna efter barnomsorgen. Har man delad vårdnad om barnet kan ett sådant önskeschema underlätta pusslandet i hög grad. Släktingar och vänner hjälper också till med att barnvakta och hämta från förskola, och till och med grannar fungerar som pusselbitar ibland. De sistnämnda framförallt för att underlätta mindre vardagliga uppgifter, såsom tvätt och handling.

Vidare så säger det kanske sig självt att dessa bitar inte bara faller på plats utan ansträngning. För att alla pusselbitar ska finnas tillgängliga krävs aktivt arbete och finess. Förutom praktiskt arbete för att få allt att passa ihop krävs även relationellt arbete i hög grad, såväl som känslomässigt arbete. För att vissa bitar ska vara praktiskt tillgängliga krävs ibland känslomässig anpassning och omställning. Till exempel i den ambivalenta relationen till den hjälpsamma mamman där egna känslor angående exempelvis beroendeställning kan få ta ett steg tillbaka för det som upplevs vara barnets bästa. Eller för att göra OB-förskolan till ett alternativ då det inte nödvändigtvis är lättillgängligt trots att det finns i praktiken. Det är inte vem som helst som har möjlighet och/eller skulle klara av att få ihop denna typ av livssituation. Det ligger mycket arbete bakom varje pussel och bitarna är ofta många, men med påhittighet och ork får de vardagen att gå ihop. Den offentliga välfärden som för de flesta andra är den centrala biten gällande barnomsorg är för dessa kvinnor enbart en pusselbit av många. Paradoxalt nog kan alltså inte dessa kvinnor med välfärdsarbeten ta del av den offentliga välfärden på lika villkor som andra.

En annan del av detta pussel är att de flesta relationella pusselbitarna består av andra kvinnor, vare sig det rör sig om familj, vänner, kollegor eller grannar. Därmed fortsätter kvinnors obetalda arbete att fylla upp där det offentliga systemet inte är tillräckligt för den ensamstående vårdanställda. Med knappa resurser är ekonomi inte heller en tillgänglig pusselbit för att underlätta livet för dem. Livet som ensamstående mamma och att arbeta obekväma arbetstider är därmed fullt av pusselbitar, det kräver ett nätverk och resurser som i sin tur kräver arbete i flera dimensioner. När jag frågade en av kvinnorna hur hon hade löst sin situation om det inte vore för hennes mammas hjälp svarade hon:

jag vet inte hur jag hade löst det, jag hade nog fått vara i det förhållandet jag va fram tills…dom hade blivit stora…man är ju tvungen till det…tror jag – Sarah.

 

Alla namn i texten är fingerade