Kommunals utredare

Lapptäcke utan sömmar

Svensk sjukvård är en kostsam paradox. Den är konstruerad för mitt-i-livet-personer med en nog så besvärande, men trots allt övergående, halsfluss eller ryggont. Genomsnittspatienten inom svensk sjukvård befinner sig i en helt annan livssituation och är ofta äldre och har flera sjukdomsdiagnoser med sig i bagaget.

Det har kommit att kallas jojo-vård. Fenomenet som uppstår när äldre skickas fram och tillbaka mellan sjukvården och den kommunala äldreomsorgen, bollas mellan olika enheter, huvudmän, professioner och faller mellan stolarna när den ena aktörens ansvar inte sträcker sig längre och den andra aktören inte mäktar med att ta vid. Ämnet var uppe till diskussion i gårdagens mycket sevärda avsnitt av Kalla fakta. Det är inte värdigt ett land som Sverige. I Kommunals rapport “Lapptäcke utan sömmar – En rapport om äldre med stora vård- och omsorgsbehov och deras anhöriga”, som presenterades på ett seminarium i måndags, intervjuas 1 006 personer som har en äldre närstående som är i behov av stöd och hjälp för att klara sin vardag. För anhöriga sitter också fast i jojo-vårdens klor. Anhörigomsorgen har ökat över tid och det är kvinnor som får drar det tyngsta lasset. Kvinnor ger både mer frekvent och omfattande omsorg och de påverkas negativt i större utsträckning än män.

Slutsatsen som dras i rapporten är att när vården och omsorgen kring äldre fungerar – då fungerar livet även för deras anhöriga.

Och hur fungerar det? För anhöriga innebär lapptäcket av aktörer, ersättningssystem och huvudmän att de inte får möjlighet att fortsätta finnas där och ge stöd, uppmuntran, närhet och kärlek som dotter, make, partner eller granne utan istället tvingas in i rollen som samordnare, försvarare, vårdgivare eller logistiker.

I rapporten berättar en kvinna om sin relation till sin svårt sjuka mamma:

Jag har ju en roll – en roll är ju att vara dotter, medmänniska och ta ett socialt ansvar för mamma. Jag kan inte ta det medicinska ansvaret. Jag kan inte ta omvårdnad. Jag vill inte ta omvårdnadsansvaret – jag vill inte det.

Hur kan det bli så här? Bristen på samordning mellan olika vård- och omsorgsaktörer i kombination med en prispressad och tidspressad verksamhet leder till att vanliga och förebyggbara sjukdomstillstånd hos äldre, som urinvägsinfektion, undernäring eller uttorkning, inte förebyggs. Stressad personal i hemtjänsten som måste rusa igenom sin arbetsdag har inte förutsättningar att arbeta professionellt. Det spelar inte någon roll hur väl de vill eller vilka utbildningar de genomgått. Finns inte tiden, finns inte förutsättningar att ge god omsorg. Bristen på geriatrisk kompetens är skrämmande. I den kommunala vården och omsorgen har endast 3,6 procent av sjuksköterskorna särskild utbildning i äldres sjukdomar. I hela landet finns 510 läkare som har en specialistutbildning i geriatrik. 2012 nyexaminerades 27 geriatriker. Det är färre än antalet geriatriker som gick i pension samma år. Det innebär att antalet specialister minskar, samtidigt som antalet äldre ökar.

Personalkontinuiteten, det vill säga antalet personer som varje äldre möter under en vanlig vecka, är kanske den viktigaste kvalitetsparametern i vård och omsorg. Det tycker Kommunal och det tycker många andra aktörer. Samtidigt ökar andelen visstidsanställningar och är nu uppe i 31 procent inom kommunal vård- och omsorg. Personalomsättningen i sektorn är 24 procent, det innebär att en fjärdedel av alla anställda byts ut inom loppet av ett år. Det kan jämföras med arbetare inom industrin, som inte har relationsbaserade yrken, där är personalomsättningen betydligt lägre, 15 procent. Enligt Socialstyrelsen får en äldre person med hemtjänst besök av 14 olika personer under en tvåveckorsperiod. Det är en ny person varje dag. I den kommun med sämst kontinuitet är motsvarande antal 26 olika personer under samma tidsperiod – också det i genomsnitt. Och då har antalet primärvårdsläkare, specialister, sjukgymnaster, sjuksköterskor, administratörer, biståndshandläggare och dietister inte nämnts.

Det går inte ihop. Åtminstone inte om våra politiker menar allvar med de högt ställda ambitionerna som de har – och som de borde ha – med svensk vård och omsorg om äldre. Det är som om det glöms bort att omsorg utförs i en relation mellan den som ger vård och omsorg och den äldre. För att skapa kvalitet, trygghet och tillit i den relationen, för att det ens ska finnas en möjlighet att bygga en relation, måste det finnas tid till att se och bekräfta människan. Otrygghet är på många sätt väldigt kostsam.

Utvecklingen går mot att allt fler av de mest sjuka äldre bor kvar längre i sina egna hem. Av dem 65 år och äldre räknas 17,5 procent till gruppen mest sjuka äldre. 2007 bodde 66 procent av dem kvar hemma, 2012 hade den andelen ökat till 72 procent. De som bor kvar i sitt egna hem läggs oftare in på sjukhus och vårdas också under fler vårddygn i jämförelse med äldre som bor på ett särskilt boende. Det är också den här gruppen som står för en stor del av alla onödiga sjukhusinläggningar. Av alla inläggningar för individer över 65 år är en femtedel en återinläggning inom 30 dagar. 40 procent av återinläggningarna beräknas vara åtgärdbara. Fyra av tio äldre som har fått vård, men som måste tillbaka till sjukvården inom 30 dagar, blir liggande på akuten i timmar alldeles i onödan. Och fyra av tio anhöriga som rusar från jobbet för att sitta bredvid gör det alldeles i onödan. En minskning av onödiga återinläggningar med bara 10 procent skulle motsvara cirka 730 miljoner kronor. Skattepengar som så väl behövs på annat håll och som skulle kunna ge Sveriges äldre 2,5 miljoner extra hemtjänsttimmar eller gå till att anställa 1 900 undersköterskor på heltid under ett år i den kommunala äldreomsorgen.

Och vad händer med äldre som saknar anhöriga? Ulla Brännerud som vakar vid sin svårt sjuka make Arnes sida ger i svt:s reportage utmattad ett mycket dystert svar på den frågan; “Om jag ska vara riktigt ärlig så vet jag inte om Arne hade levt idag.”.

Vi behöver en vård och omsorg som inte kräver att anhöriga ställer krav för att äldre ska få den vård och omsorg de behöver. Vården ska sköta samordning, uppföljning och kontroll – inte anhöriga. Anhöriga varken kan, eller vill ta den rollen, och alla har inte anhöriga som för deras talan. Sverige kan bättre. Det behövs ett omtag och ett nytag om svensk vård och omsorg för att anpassa verksamheten efter äldre med stora vård- och omsorgsbehov.

Därför föreslår Kommunal:

•Samlad kompetens – primärvård och omsorg i kommunal regi
•Uppvärdera den patientnära omvårdnaden
•Lag som kombinerar valfrihet med kontinuitet
•Rätt kompetens kring sjuka äldre
•Arbetsvillkor som främjar kontinuitet
•Platsgaranti i äldreboende

Läs mer om Kommunals förslag i rapporten.